Aftonbladet – 30 mars 1839, sida 4

Adle och Välgörande Menniskovänner! Uti 33 år har jag oupphörligt arbetat såsom Landtmätare i Norrbottens Län. De 42 sista åren deraf, då jag tjenstgjort i egenskap af Afvittrings-Landtmätare, har jag, till det mesta, haf: mina arbetsstationer uti obebyggda skogsmarker, der intet hus eller skygd emot köld och oväder funnits. Stundom alldeles igenomblöwu afregn, samt stundom varm och svettig, har jag förthy måst, uti September, October och November månader, taga mitt nattqvarter under bar himmel. Au på sådant sätt strapsera, skulle ovillkorligen förstöra hälsan för en äldre man. Jag har nemligen för öfver 2 4-2 år sedan insjuknat i en utaf stark förkylning förorsakad krampsjukdom, som genast gjorde mig sängliggande, och ännu utan förhoppning hailer mig fast vid sängen. Således urståndsatt att sköta min tjenst, var jag tvungen att begära afsked; och hoppades jag alt då kunna för mig och min familjs bergning erhålla antingen någon pension eller årlig Nådegåfva, helst träget arbete i tjensten vållat min sjukdom; men intetdera har blifvit mig beviljadt, utan har man lemnat den idoge och nitiske tjenaren hjelplös i en ålder af 55 3-4 år. Jag är född fattig Skeppstimmermans son och ej ezt det minsta arf. Den ringa inkomst, jag såsom Landtmätare haft, har föga räckt till att försörja bustru och barn. En mig 18144 öfvergången eldsvåda, som förstörde min gård och mitt lösörebo, vållade, alt jag, som ej egde rätt till brandstod, nödgades för att ånyo skaffa mig tak öfver hufvud och oundgänglig lösegendom, sätta mig i skuld. j Räntan derå har tärt en stor del af min ringa till uppehälle behöfliga inkomst, och det var förthy icke underligt, att jag, då mitt sjukdomstillstånd inträffade, befann mig uti fattig belägenhet. Men voro mina tillgångar då knappa, huru skola de då nu vara, då jag deraf med en sjuklig hustru och barn måst utan inkomster lifnära mig uti 2 3-4 år, samt påkosta medikamenter och läkarevård? De äro alldeles medtagne. Ja! jag sakovar det alldranödvändigaste, och jag ser mig blouställd för det alldra. största elände, om ej hjelp mellankommer. Men hvarest skall hjelpen tagas? Från statens sida, der den bordt kunna påräknas, är den icke au förvänta. Anhöriga eger jag ej heller, som kunna hjelpa mig. Och till allmänna välgörenheten är förthy enda tilllykten. Detär för mig olycklige en tung sten på bördan, att nödgas begagna denna utväg, på en tid då allmänhetens frikostigket från så många andra håll ålitas, men nöden har ingen lag, och den framgång, som andras nödrop rönt, ger mig hopp, att äfven finna väg till, för oskyldigt lidande likars nöd, ömmande menniskovänners hjertan. Dem anropar jag förthy i största ödmjukhet om hjelp i milt elände, som vitsordas af närlagde betyg. Och då jag, utan eget förvållande, af nit att uppfylla mina pligter blifvit ett rof för lidandet, är jag öfvertygad, att bättre lottade medmeniskors öron ieke skola vara döfva för detta nödens rop. Den minsta skärf bidrager att lindra min nöd. Den emottages derföre med största tacksamhet, då den öfversändes antingen till mig eller Hr E. J. Lindeberg, hvars adress är: Stockholm, Kongl. Posthuset, 4 tr. upp, hvilken jag anmodat att benäget mottaga och mig tillsända hvad mig ädelmodigt gifves. Och skall allt uti denna tidning behörigen redovisas. Piteå den 5 November 18533. JOHAN BERGDAHL, Kommisions-Landtmätare. At Hr Kommisions-Landtmätaren Johan Bergdahls beklagansvärda sjukdomstillstånd ännu fortfar, utan hopp om förbättring: att han, som således nu i trenne år varit till allt arbete oförmögen, ännu befinnes i den största nöd, beldst de gåfror, han genom allmänna välgörenheten erhållit, medtagits dels till uppehälle för dagen och dels will liqviderande af, för lifsförnödenheter och medicamenter åsamkade skulder, att, om bemiälde Hr Kommissionsmätare icke, inom instundande Juli månad kan prestera Femhundrade R:dr Banko, hvarför dess nu åboende gård häftar, han då genast måste från samma gård afflytta; att Hr KommissionsLandtmätaren då, hvilket synes alldeles oundvikligt, till råga på olyckan, kommer att med familj blifva alldeles husvill, och att en sådan belägenhet, för en sängliggande husfader, utan alla tillgångar, påkallar den skyndsammaste hjelp, hvilken af befolkningen i denna, genom flere års missvexter, utblottade ort, icke, oaktadt bästa vilja, kan presteras, betygas. Piteå den 3 Mars 18539. J. W. OTTONIUS J. SANDMAN. Assessor. f. d. LandtRäntmästare. ExpeditionsFoade. (Sigill.) (Sigill.)