Stl IUHlVVi ua. iAdT IUGQU VUSINNaAl, ALL JIAILUIB Gl är en af de nyaste staterna i unionen, så lemnar detta ett nogsamt begrepp om Amerikanarnes drift och spekulations-anda. — JVigtig förbättring i ångfarten. Uti Fransyska vetenskapsakademiens session den 23 sistl. Februari, uppläste Hr Arago en skrifvelse af en Hr Bechameil, bekant genom en uppfinning hvarmedelst han inom en halftimma kan nedtaga och på lika lång tid åter uppsätta masterna på ett ångfartyg, hvilka till den ändan äro försedda med en ledning några fot ofvan däcket. Härigenom undanrödjes ett icke obetydligt hinder för fartygets framfart i motvind. Hr Bechameilshar nu användt denna method på ångfartyget Veloce i förening med en annan, genom hvilken han i god vind kan framgå utan machinens nyttjande och utan att hjulen då göra något hinder. Med nyssnämnda fartyg har han på 238 dygn gått ifrån Cherbourg till Havanna, och uppgifver härom i sitt bref följande detaljer: Han genomfor ett afstånd af 418350 sjölieues med en medelhastighet af 80 postlieues (vid pass 30 Sr. mil på 94 timmar). Detta är en större hastighet än den, som är stadgad för kurirdepescher. Det vigtiga problemet att vexelvis begagna tvänne motorer, vinden och ångan, hvilket man hittills hållit för eutförbart, är således löst af honom. Hr Beehameil jemför Veloces resa med det stora ångfartyget Great Westerns öfver Atlantiska oceanen mellan Lirerpool och NewYork, och visar, att sistnämnda fartyg, hvars machin förtär 40 tons kol på 24 timmar alldeles icke skulle varit i stånd att göra resan till Havanna, emedan det icke kunnat intaga en så stor last kol, som fordrats dertill. Det skulle härtill hafva behöft 900 tons kol, då deremot för Veloce endast åtgått 290. De båda fartygens förhållande i storlek och hästkraft är likväl icke utsatt. — En pappersfabrik i Colinton har för kort tid sedan lemnat ett papper af nära 2600 yards längd, men endasi 40 tums bredd, hvilket vägde 3553 skålpund. — Process mellan Kapten Marryat och hans förläggare. En tvist, som väckt mycket uppseende i England, har nyligen uppstått mellan den bekante roman-författaren, Kapten Marryat och Bokhandlaren Colburn. Den förre lemnade för det af Colburn förlagda New-Montly Majazine, ifrån Mars 1837 till Februari 1838, en mängd af artiklar, som bildade början till en roman: aSpökskeppets. Efter öfverenskommelsen skulle romanen styckvis införas i tidskriften, men förlagsrätten förblifva författarens. I Februari 4838 infördes den sista artikeln och dermed var ungefär hälften af hela arbetet fullbordadt. I början af detta år köpte Colburn af Marryat uteslutande förlagsrätten till så väl det redan utgifna, som det ännu öfriga, tillsammans utgörande minst tre band, 300 sidor i hvarje, mot en summa af 730 Pund St., dem han erhöll i tre vexlar, att betalas efter 9, 42 och 45 månacer. Colburn deremot berättigades trycka 17350 exemplar, efter hvilkas utgång han kunde trycka så många han behagade under de trenne år hans förlagsrätt varade, mot ett ytterligare honorarium af 250 Pund. Arbetet skulle, så snart förläggaren önskade, till honom utlemnas, dock icke sednare än till den 4 Oktober detta år. Helt nyligen lät författaren, genom ombud, bokhandlaren veta, att, derest icke den sednare ville ingå på nya föreskrifna vilkor, författaren ämnade sända det ännu otryckta af arbetet i manuskript till Frankrike och Amerika att der tryckas, så att det kunde komma ut öfverallt utomlands, innan det ännu vore tryckt i England. På Colburns invändningar svarades, att Marryat, enligt hvad han af juristers yttrande inhemtat, ägde fullkomlig rätt att sälja sitt arbete i Paris eller i Amerika. Colburn vände sig genast till domstolen, bekräftade edligen, att han trodde Marryat hafva i sinnet att försälja sitt manuskript utrikes och begärde förbud deremot, hvilket vice kanslern genast utfärdade, med den anmärkning, att detta handlingssätt var i hög grad oredligt; och om också andra med saken förknippade omständigheter ursäkta den, synes dock den utgångna beskattningen rättfärdigad af hyad som förekommit. — En Dandys dagliga behof af handskar. I den fashionabla verlden i London har allmänna samtalsämnet ett par dagar varit ett vad om 500 guinter, som grefve Orsay, de Londonska dandys hjelte, vunnit mot en ung gentleman, som, vid återkomsten från sina resor på kontinenten och efter att hafva vistats någon tid i alla Europas kufvudståder, trodde sig hafva insamlat allt dandvismens vetande. Lord Kill trodde sig känna alla modets hemligheter, och blef derföre icke litet öfverraskad af att finna sig motsagd i en fråga, som just hörde till hans departement. Det var nemligen: Huru många par handskar en man på modet kunde behöfva för dagen, från ett jagtparti ända till en soire på Almack?a Ett vad på 500 guinger utsattes och lord Kill erhöll 24 timmar att betänka sitt utlåtande. Följande dagen debatterades saken vid en middag hos Crokford. Lord Kill påstod, att två par handskar borde vara nog, ett par om morgonen och ett par om qvällen. Grefve Orsay invände åter, att en gentleman ej kan bärga sig med mindre än sex par, nemligen: om morgonen, för att köra sin jagtdroska, handskar af renshud; för räfjagten, kamelskinnshandskar; för återfarten till London i tilbury, kastorhandskar! för en promenad till häst i neglige, i Hydepark, kulörta bockskinnshandskar; för middagsmåltiden i half toilette, gula hundskinnshand