,gon gång tyckes fordra det; att försakelsen, pröfningen, sjelfva lidandet stundom synes för henne ett slags behof; att hon väl icke fördrar de hårda slagen, de stora olyckorna med samma kraft som mannen, men deremot längre och bättre än han, uthärdar med de små och långsamt fortsatta. Dessutom har Författarinnan uttryckligt erinrat, att Ryttmästaren var af ett svärmiskt lynne, böjd för det romaneska, och detta förklarar till en del både att han kunnat vilja underkasta sin älskade dessa prof, och att han så länge fortsatt dem, äfven då de icke mer syntes behöfliga. Men denna Författarinna är verkligen en af dem, mot hvilka den billiga kritiken aldra minst har bjerta att öfva sig Hon synes nemligen alls icke framträda såsom en bokmakare af profession, synes, mindre än de fleste andre, hafva satt sig ner, för att göra ett arbete. Man finner här intet bemödande, intet maniereradt, ingenting bålstort och bålstarkt; det är det hvardagliga, lugna, trefliga familjelifvet, som blir en kärt just derföre, att det blir hvardagligt, och njutningsrikt derföre, att det aldrig öfverspänner känslosträmgarna, således icke tröttar dem, icke berusar sinnet, och således icke hemsöker det med ett påföljande äekel eller tomhet. Man finner sig hos henne hemmastadd och ogenerad; allting är trefligt, oeirkladt och likväl ordningsfullt, roligt, utan att vilja rva, så att man min-Idre tycker sig läsa en bok, än sitta i det varma, glada hemmet, i toffiorna och nattrocken, omgifven af de sina och de vanliga små aisancerna. Om vi t. ex. skulle säga Läsaren, att romanen — vi kalla den så, emedan den, som annat, ändå måste hafva en titel — slutar sidan 333, och att 70 sider ännu återstå; att dessa fyllas med hemresan, med några små förnyade bekantskaper, med en liten kärlekspants födsel, så skulle han kanhända tro, att allt detta måste bli mycket tvåkigt; och likväl är det ref:s omdöme, att det ej blir tråkigare, än underzrättelsen om eller närvaron vid älskade anförvandters och. vänners husliga scener, umgänget med dem, deltagarmdet i deras lycka, i deras små omsorger oeh bestyr, den angenäma sysselsättningen att bereda dem en fägnad, än allt detta med ett ord, hvars pris ej kan: uppskatias i penningar, men som likväl mången menniska, värd detta namn, icke vill ge bort för penningar. Vi tillägga, till hvad Författarinnapr är, hvad hon icke är: icke gudlig, ieäe moraliserande, icke känslosam, att hor: aldrig predikar, aldrig docerar, aldrig utpekar huru dygdig, huru högsinnt, huru ädel någon af heanes hjeltar är, och denna förtjenst är i sanning icke en af de minsta. EE