——EHii— ven (Insändt). Till mina Syskon. När dagens storm i qvällen dött Och solen sjunkit ner, Jag lemnar verlden nöjd och trött, Och längtar hem till er, J hulda, som från vaggans rand Ha stapplat med mig ut, Och följt mig sedan. hand i hand, Så troget, hvar minut! När våren log i morgonglans, När hösten gret sin tår, När glädjen bjöd oss upp till dans — Och när han låg på bår, Med syskonblickar delte vi Hvar smärta och hvar lust, Och aggets storm den flög förbi Vår fridbebodda kust. Men ack, hur kort är en minut! En dröm är barndomen; Snart kallas man ur hyddan ut: — Det börjar storma sen! . .. Hvem skall då föra fram till mig Er välbekanta röst, Och rödja tisteln från min stig Och sorgen ur mitt bröst? Se sippan, som i våren log I syskonringens lek; När vandrarn kom och henne tog, Då blef hon dåd och blek: Och värskyn, fast af guld beströdd, Han längtar hem också Till källans lugn, der han blef född Med sina syskon små. Derför hvar morgon när han gir Till dans för himlens vind, Hans afskedskyss står som en tår På hvarje blommas kind; Derför han skyndar hem igen, När dagens färd är all, Och sjunker ifrån himmelen I aftonregnets fall, — O Syskon, så en fridfull hamn Vi hinna ock en gång — Fast grafven der blir vaggans namn Och tystnaden dess sång. — Men sedan sömnens timma flytt Vi mötas ju igen Och jollra såsom barn på nytt Hos Gud i himmelen!! Herman. RR VT YTA