Aftonbladet – 26 mars 1839, sida 2

grubblar, som den okloke tanklöst iornekar, och den verkligt kloke tänker, att allt här i verlII den har sin förklaringsgrund, ehuru denna icke alltid genast ligger öppen för menniskoögat. Ofta har modet och skarpsyntheten funnit denna förklaringsgrund i bedrägeriet, tillfälligheten eller den exalterade fantasien; ofta bar hon uteblifvit, men händelsen likväl förtjent att förvaras, dels för sin sällsamhet, dels för sin poetiska färg, dels för sin djupare betydelse. I båda fallen kan en samling af dylika uppträden ur det fördolda äga värde, antingen som ett vapen mot fördomen och vidskepeisen, eller för det romantiska behaget deri. Det enda värde, man kan ge åt detta arbete, är deremot såsom ett slags magasin af skrocksagor och legender; men bhbärtill saknar det nästan helt och hållet nödiga historiskt-kritiska tillägg och anmärkningar. Nu blir man helt enkelt trakterad med berättelsen om ett klot, som hördes rulia, utan att man kunde upptäcka, hvarifrån det kom; om en hvit häst, som syntes på Järna hed; om en brandstege, som reste sig upp mut väggen och kastades ned igen; om en glaspropp, som hoppade ur en med svagdricka fylld karafin; om spöken och gestalter, som någon trott sig se utan anledning, utan sammanhang med något föregående eller efterföljande; om djefvulens spökande hos några studenter, hvilkas eldstål han kastade från bordet, hvilkas galoscher han ställde på ända, elier i en prestgärd, der han gick i snön så hårdt, att fönsterna darrade, slog af foten på en stol, kastade omkull en bryggkittel o. s. v.! Allt är välicke af sådant slag, utan man finner äfven några öfversättningar af Walter Scott, Göthe och andre främmande författare, utländska berättelser, t. ex. den om spiken i dödskallen, om flickan, som af en förrådisk älskare mnarrades ut att vigas vid midnattstid i trädgården, der han ämnade mörda henne, men hvarifrån en dröm räddade henne, här gjorda till Svenska händelser, och beröfvade en del af det intresse, som uti originalerna ligger 1i sjelfva sättet att berätta, hvari väl det enda värdet af sådana förvända sannsagor kan ligga, såsom t. ex. hos Hoffman eller Fouqut, och icke i afsigt att hämma vidskepelsen eller ens rena den och ge benne någon lvftning, utan i det krassa bondoch fosforistmaneret, som älskar vidskepelsen för dess egen skull, som vill utbreda den så mycket möjligt är och göra sinnet så tungt, så dystert och klenmodigt man förmår. Se här ett litet obestridligt prof derpå: bland artiklarna är äfven en om de ryktbara Ljungby burn och pipa. För att spara sig besväret, hafva utgifvarne icke aktat för rof att aftrycka berättelsen derom ur det bekanta planchverket Svenska Minnen, der det slutar första samlingen. Ref., som händelsevis råkar vara författare till nämnde artikel i Minnena, misstycker visst icke detta lån; men kanske hade han haft det billiga anspråket, att man åtminstone aftryckt alltsammans. Detta har man wvisserligen också gjort i öfrigt, men med uteslutande af följande tvenne ställen: Den underbara historien om hornet och pipan är likväl ännu icke slut med den ursprungliga sagan derom, som vi här anfört. Samma enfaldiga tro, som gaf den sin uppkomst, har äfven sedermera fästat sig dervid, och fortsall fabeln i enahanda syftning. Der frågan vidare är om en dräng, som säger sig hafva varit borttagen af trollen och hos dem vistats en längre tid, och hvilken Hofkansleren Coyet berättar sig hafva känt, jemte hans moder, heter det i de Svenska Minnena, att Coyet ,tillstår, att de båda voro sjukliga, benägna för vidskepelse och deras förstånd lika klent som deras kropp. Just dessa stä!len är det, som antyda, att ehuru Förf. berättar sagan i venlig sagoform, han likväl ej vill väcka den förmedan, att han sjelf tror derpå eller hos sina läsare förutsätter en dylik tro. I denna syftning är boken redigerad. Stilen är i allmänhet lätt, men på sina ställen meningarna besynnerliga. Silunde heter det på ett ställe, der en kapten omtalar, att han, år 4808, vid framryckandet mot Ryssarna, flera gånger snafvade mot en kiselsten cch slutligen ville taga upp och kasta bort den: Som jag lutade mig ned, kände jag en tyngd öfver hufvudet och föll till jorden. Då jag reste mig upp, lig hela den rad af mina soldater, som gick bakom mig, i lösa stycken utspridd på marken. Var då soldaternes rad (på svenska heter det led) förut an fact. orörlig massa? Och huru blefvo de nu