Aftonbladet – 26 mars 1839, sida 2

Då missväxt inträffar, blir vanligtvis alla Tlifsförnödenheter dyra, ofta 2å 3-dubbelt. Markegångspriserna stiga i samma proportion. Då inträder det beklagansvärda förhållande att, Tehuru en stor — och måhända större — del af den räntegifvande allmogen icke på långt när äger bröd för eget behof, den likväl nödgas betala flerdubblade utskylder. Till dessa utskylders afbördande förslår oftast icke årets hela pro. duktion, och hvad blir då öfrigt för egna behof? Hvarmed skall den ofta talrika familjen sedan underhållas hela året om? Så vida man icke vill svälta ihjäl, måste man kasta sig i alla möjliga skuldsättningar, begagna alla möjliga undsättnings-anstalter. — Efter mitt enfaldiga sätt att se, kan detta omöjligt annat verka än ofördelaktigt, och således mycket bidraga till vanmakt och fattigdom. Och jag finner af de från åtskilliga orter nu inkomna upplysningar och utlåtanden att samma förhållande ännu fortfar att verka; således är jag icke ensam om min mening. Botemedlet emot detta onda trodde jag skulle vara lätt funnet och verkställbart, utan förnärmande af någons rätt, nemligen: om efter Ständernas förslag vid sistförflutne riksdag, markegångspriserna i hvarje län sammanräknades för 40 år, och medium deraf blefve det gällande, hvarefter årets utskylder borde betalas, allt på sätt den underdåniga skrifvelsen härutinnan närmare bestämmer, men å hvilken hittills dock något afseende icke lärer fästats, åtminstone har något resultat deraf icke följt. — Jag hade således trott, att om Kommitteten antydt detta förhållande och den menliga inverkan på allmogens bestånd, som deraf förorsakas, torde måhända regeringens uppmärksamhet mera fästas vid detta angelägna ämne, och folkets allmänna önskningar i detta fall någon gång uppfyllas. Då Hrr Kommitterade likväl icke delat denna åsigt, utan deremot ansett skattebördorna ifcke annat än tillfälligtvis bidraga till fattigklassens ökande, anhåller jag, att min serskilda mening härom må i protvkollet förvaras; äfvensom jag får ytterligare tillägga, att den ojemna fördelningen af skatterna, i hvad den rörer personella utskylder, i sin mån äfven tycks bidraga till den fattigare folkklassens mer och mer tilltagande förlägenhet och vanmakt, då dagakarlen och torparen måste kontribuera för sin person lika mycket som millionären, ehuru den förre ibland icke har tak öfver hufvudet eller vet, hvarmed han skall försörja sig och de sina för dagen, — då deremot den sednare i sitt öfverflöd icke märker någon tyngd deraf, emedan en barnleksak ofta kan falla honom hudradubbelt dyrare, utan att ändock kunna umbhäras. Häraf drager jag den slutsats, att, ehuru berörde ämne egentligen synes ligga inom Ständernas område att behandla, och botemedel emot olägenheterna uppfinna, det duck icke vore ur vägen, om äfven Kommittcen visade sig icke allenast hafva fästat uppmärksamhet vid ett dylikt missförhållande, såsom bidragande orsak till armod och fattigdom hos arbetsklassen, utan äfven hafva föreslagit det korrektif deremot, som omständigheterna, med afseende på fattigvården, så högeligen synas påkalla. Stockholm den 4 Februari 4839. Hans Jansson. Till alla delar förenar sig med föregående. Joh. Ols. Longberg. — EN — Ett rykte berättade redan med förra posten, att Kapten John Ross (densamme, som . KR SÅ FT EE oo I ad a 7