het, men andock den sednares koltslga kusin 1 opartiskhet. Denna proberar förf. först på några vissa lärare vid universiteten; skadu blott för den läsande allmänheten, att han pro primo icke utsatt deras namn, och sekundo icke heller deras dicta et facta, så att läsaren egentligen icke får göra bekantskap med någon annan än författarn, och hans konst att lägga ord och fraser, addera och subtrahera omdömen eften en method, som förefaller oss närmast lik det ädla tidsfördrifvet att lägga patience. Efter detta fantasispel öfvergår författaren till Herr Thomanders Cateches och derifrån till Crusenstolpes bref, hvarom han också säger cjust ingenting, hvilket åter ger honom god tid att buga för aexcellentissimus,, och svänga sig till en smickrande jemförelse mellan den sistnämnde och — Fredrik den store. Om Assessor Crusenstolpe upprepar han det af det onda, de opartiske föregångarne längesedan sagt; — allt kan naturligtvis ej rymmas i en så liten bok. Nu kommer han ändtligen till det här ofvan omnämnde pretiösa stycket, som, ehuru hoplappadt af en mängd gammalt välkändt verbiage, likväl innehåller åtskilliga uppgifter, dem vi ej kunna erinra oss någorstädes förut hafva hört. Detta stycke kallas cmönstring af parterna å ömse sidor,, och är ett slags politisk reflexion, som äfven kunde kallas: adet stura misstaget å ömse sidor,, (egentligen blott å författarens). Förf. underrättar deri allmänheten, att den afvoghet, som röjer sig hos de maktägande — länsmannen icke undantagen — mot tidningarne, och hos dessa mot de maktägande, endast äro komogna (?) och biltra frukter af det stora misstaget: allt låna omdömen och färger till en persons offentliga (?) karaktersteckning, (han må vara tidningsskrifvare eller statsmun — båda äro offentliga) ifrån erfarenheten af hvad han är i sitt enskilta lif. Således,, säger mönsterbordsförf., aresonnerar statsmannen från ministern till länsmannen, som klandras af en tidningsskrifvare: aden der pilten, som fattat granskarpennan och tagit sig för att bruka den kritiska saxen, är knappt torr bakom öronen. Jag hörer ock om honom att han förer ett utsväfvande lefnadssätt, besöker källare och spelhus, igenfinnes på bordeller och vauxaller; skulle jag gifva akt uppå, hvad en sådan oförstånding, lätting och liten sjelfkär visling yttrar? nej, sådana som hans miner (åtbörder, plägseder etc.) äro, sådana äro ock hans maximer, lätta, flyktiga, värda att kastas i vädret. Tidningsredaktören eller skriptören åter: De der Herrarne och deras fosterlandsoch konungakärlek känner jag väl. I konseljen och på taburetten, inför deras konung och vid vissa sammanträden, hvilka stora talare och nitälskare för allmänt väl! på papper och i kungörelser hvilka förträffliga statsmän och 2olisbetjenter! Men deremellan, när statsrådet kommer i sin privata krets, när statsministern kommer i kollision med något privat intresse, när landshöfdingen kommer att tänka på sina derangerade, och fogden och länsman på sina för mycket väl rangerade affärer, kortligen, när hvar och en af dessa statsoch embetsmän komma ut i sin enskilda verkningssfer, då får man i en hast se deras fosterlandskärlek förvandlad till kärleken för sin enskxilda välgång och konungakärleken förvandlad blott till kärlek att upprätthålla sitt eget anseende, att skaffa sig sjelfva tillbedjare och ödmjuka tjenare. Deras foster landskärlek således blott skrymteri, och deras vördnadsfulla devouement för Konungen blott ett sätt att skaffa och bibehålla sitt eget anseende. Sådana gynnare och Herrar måtte man väl kunna säga sanningen i synen och icke behöfva att hålla på, eller väga Orden, när man tilltalar och omtalar dem., Detta tycker förf. är orätt. cLika orätt,u säger han, asom det är af de maktägande, att, emedan tidningsredaktörer och insändare äro kända för vanbördiga, vanartiga och vanryktade personer, föralkta deras omdömen och klander, lika orätt är des af dessa sednare, att emedan de förra (statsmännen) icke äro några Sokrater, Aristider och fullkomliga menniskor i deras enskilta lif, ifrån detta (det enskilta) vilja kasta skugga på deras offentliga. Härvid framställer sig till en början blott den lilla anmärkningen, att förf:s hufvuduppgift är en osanning; icke de maktägande och än mindre tidningsredaktörerne lina omdöme och färger till personers offentliga karaktersteckning — icke en ging till deras offeniiga karakterers teckning, från personernas enskilda lif. Det är väl icke rådligt för oss, att belt och hållet svara för motiverna, hos en och annan astatsman, — dlänsmännen ej undantagnax, och vi medgifva, att det är möjligt att någon af dessa inom sin enskilda krets kan söka att retorqvera en anmärkning i tidningarne med ett utfall mot dears redaktörer, så att det till och med är troligt, att en sådan statsman någon gång med nöje ser, avv det finnes en författare, som är redobogen att förklara Og SLA CL mA AA I 124 1. Jaana LÄ.