Aftonbladet – 20 mars 1839, sida 2

och förvånande, och hela tablåen är i alla hänseeden ganska intressant, i synnerhet derföre, att den visar, huru styrkan alltid velat utöfva sin makt emot svagheten, och att känslan för menniskans rätt, såsom menniska, endast långsamt kommit med civilisationen. I en följande afdelning yrkar Förf., att större afseende än hittills måtte lemnas åt de faltiges menskliga rättigheter, företrädesvis rättigheten att använda sin arbetskraft, samt att man måste söka förekomma fattigdomen och sedelösheten genom en till alla utsträckt uppfostran och undervisning. Såsom inledning härtill yttrar han följande: Menniskans rättigheter såsom menniska äro nu mera erkände i den så kallade civiliserade verlden, och i följd deraf handel om menniskor, såsom ting, förbjuden, dervid de, som, förbudet oaktadt, dermed sig befatta, äro ställda utom samhällsrätten och såsom gemensamma fiender betraktas; men detta erkännande af menniskans rättigheter har icke medfört rättelse i de emot grundsatsen stridande lagar och författningar, rörande tiggare och så kallade försvarslösa personer, utan hafva dessa förblifvit gällande, så att denna klass menniskor fortfarande hållits utesluten från det i allmänhet samhällsmenniskan tillerkände skydd, hvarigenom hon, i de flesta Europas samhällen, är författningsenligt befriad från vådan, att kunna hemfalla till eller föryttras af en enskild man, men befinnes likväl ännu nästan öfverallt författningsenligt disponerad såsom ting af samhällsmyndigheter.a Var det sämre stäldt med sambhällslifvet, då en enskild person kunde förvärfva ägandeoch dispositionsrätt öfrer andra enskilda personer? Man kan med skäl betvifla det, ty det enskilda intresset borde åtminstone i allmänhet medföra lika noggrann vård om slafyen, såsom egendom, som om andra husdjur, då deremot administrativa myndigheters intressen vid bevakningen öfver och vid användandet af menniskor, såsom ting, måste befinnas likgiltiga för de bevakades förminskning, helst befattningen blifver i samma mån, antalet förminskas, mindre vådlig.c Omsorgen owm de fattiges uppfostran och rätt till arbete anser Förf. såsom enda rätta rmedlet till fattigdomens förekommande för framtiden, och antager derföre, att en tidpunkt kan förutses, då den närvarande generationen af fattighjon försvunnit, samt lemnar slutligen ett förslag till lag för de fattiges vård och underbåll, jemte ett ull förändring i tjenstehjonsstadgan. I det förra, eller förslbsg till lag för fattigvård, som, i likhet med de flesta andra, gör denna vård till ett kommunalbestyr, torde följande stadgande vara det mest karakteristiska: Hvarje välfrejlad, som direkte eller indirekte bidrager till fattigförsörjningen, äger rättighet att flytta till den ort. der han visar sig äga försvar eller bostad, vare sin egen eller hyrd.c och i det sednare förekommer främst följande stadgande: Legostämma till lagstadd tjenst eller arbetsbiträde må kunna, så i städerne som på landet, under hvad tid af året som helst, efter ömsesidig öfverenskommelse bestämmas, dock icke för kortare tid, än en månad, och icke för längre tid på en gång, än ett år.q Slutligen böra vi ej lemna obemäldt, att Förf. varmt byllar den nu af mönga redan antagna åsigten, som måhända en gång blir allas, att qvinnans bildning och rättigheter ej böra qvarstadna på sin närvarande stationära ståndpunkt. Qvinnans rätt, lika med mannens, till allmän uppfostranda, säger Förf., när för det oförvillade begreppet obestridlig och hennes rätt att, efter undergängen allmän uppfostran, lika med mannen öfver sig och sitt råda, då hon, som han, dertill förvärfvat förmåga, lärer icke kunna bestridas, ehuru deraf visserligen flere ändringar i den civila lagstiftningen blifva nödvändiga. Om den grundsatsen, för så väl mans som qvinnas rätt att öfver sig och sitt råda, göres gällande, att de i föreskrifyen ordning, efter genomgången undervisning, skola ådagalägga förmåga dertill genom redlighet, skicklighet, kunskaper om menniskans skyldigheter, såsom medborgare, arbetsamhet och sparsamhet; så kommer icke mera åldren att bestämma tidpunkten derför. Allt hvad häremot, eller emot qvinnans rätt att öfver sig och sitt råda, kan anföras utur så väl länders lagstiftning, som ur enskilda författares skrifter, grundadt på förutsättning af qvinnans fysiska svaghet, i jemnförelse med mannens, förfaler, sedan qvinnan, i åtnjutande af allmän uppfostran, blifvit, lika med mannen, ställd i tillfälle att förvärfva sig så väl fysisk som moralisk kraft.a Att fästa oss vid vissa, i allmänhet blott dealjerna rörande, skiljaktigheter mellan Förf:s sigter och våra egna, anse vi öfverflödigt, när icke blott syftningen af det hela måste sillas, utan ock ämnet är af den beskaffenhet, utt diskussionen deraf alltjemt återkommer. — RÄTTEGÅNGSOCH POLIS-SAKER M. M. I sår nå förmiddagen försökte en af de s. k.