Aftonbladet – 19 mars 1839, sida 2

i stelöjtnans Whtelock dog 1 Söndags afton. Hai Ilärer alltsedan Tyska fälttiget hafva tillhör H. M. Konungens stab... Hr W. är en af d få Svenskar, som varit prydd med den Portu gisiska Christi-orden. —— Lördagen den 46 Mars företogs afjagning på en inom Stockholms Län inom Wårdinge soc. ken anlagd Skallplats, då fem Wargar fälldes för!isden månad fälldes 3:ne sådana rofdjur på er: amnan Skallalats inom Widbo Socken, THEATER. Fra Enboms förut omnämnda beneficespektakel ägde rum i går afton. Det begyntes med en liten, redan känd enaktskomedi, Mansen och Alzkaren, deri Ar Sundberg ådagalade ett gan. ska nätt spel, som hade varit ännu bättre, om han ieke talat så lågt, att hans ord knappt kunde höras neå i orchesterm. Öfver detta fe har man annars egentligen skäl att klaga hos damerna, naturligtvis i följd deraf, att deras röster äro svagare; men de äro likväl ej så klena, att de icke kunde höras, om den spelande allwarligen bemödade sig derom, och wi taga oss derföre friheten att ställa en petition i detta afseende till alla de älskvärda artisterna af det vackra könet, med undantag af Fru Bock och Mamsell Högqvist, som vanligen höras rätt väl. Om de sjelfve skulle tycka sig tala för hårdt, kunna de likväl vara förvissade, att man icke tycker så i fondlogerna; och att väl höra hvad som säges är i alla foll en hufvudsak i en. talpjes. Efter nyssnämnde ingress kom Den Stumma, hvilken icke warit uppförd sedan år 48537 i November. Man hade det nöjet att se nästan hela teaterns personal deltaga häri, från de främsta till de yttersta, och det var icke utan sin pikanta effekt att se de dramatiska artisterne cn corps, ja till och med fruntimren en liten smula, i skepnad af rabulister. Beneficetagerskan, Fru Enbom, som gaf prinsessans roll, hade en af sina lyckligaste aftnar: hon var icke allenast fullkomligt wid röst, utan utförde äfven hela sitt parti med renhet, mjukhet och precision. Med så mycket mera ledsnad är det som vi om nästan hela den musikaliska delen af stycket i öfrigt nödgas anmärka, alt den gick illa. Detta var hufvudsakligen orchesterns fel, som på ett så obarmhertigt vis dammade på med pukor och blåsinstrumenter, att den helt och hållet tog bort ljudet till och med från chörerna, oaktadt dessa voro mer än vanligt talrika och väl besatta. Det fanns också troligen icke en enda åhörare, hos hvilken icke detta charivari väckte förargelse, och det vore önskligt, att det kunde rättas, då stycket kommer alt ges flera gånger. Häri låg tillnågun del kanhända orsaken, hvarföre vi icke igenkände Hr Linström såsom Masaniello. Hans röst förekom nu betydligt svagare, än vi förut hört den i samma roll. Af Hr Pfeiffers sång hördes nästan icke en enda ton, i anseende ull det nyssnämnda larmet i ackompagemanset. (Det bör kanske nämnas, att Hr Hofkapellmästaren Bervald för dagen var hindrad att tjenstgöra.) Herr Johanssons dans förtjenar att nämnas. Oaktadt den skicklighet, Hr J. redan för ett par år sedan vid sitt första uppträdande härstädes ådagalade, har han, med bibehållanle af samma behag, gått betydligt framåt i styrka och lätthet, och skulle i detta ögonplick med fördel kunna visa sig äfven på en Parisisk theater. — Galleriet. tyckes hafva ett erskildt nöje af den stora hvita kröningshästen, som blifvit hemtad från hofstallet att bäa revolutionsmännens anförare Masaniello, och