Aftonbladet – 18 mars 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN, Konstoch Teater-notiser — Uti London springer publiken nu med mycken begärlighet efter en enakts-komedi på Olympie-teatern, hvars ämne och titel äro hemtade från det gamla ordspråket: Faint heart never won fair Lady (Rädda gossar lyckas icke hos vackra flickor). — Likaledes har en annan liten pjes, kallad Toffel-styrelsen, någon tid varit i rop. — En stor historisk dram, under titeln: Richelieu eller Konspirationen, är under inöfning. — Jtalienska operan väntades ock nu till London från Paris. Ett nytt musikaliskt fenomen, en Mademoiselle Monani, sångerska från Neapel, kommer att öka glansen af den Orfeiska truppens uppträdande, hvilken för öfrigt, utom de vanliga ledamöterne Rubini, Tamburini, Lablache, M:ll Grisi och Persiani, äfven medför M:ll Pauline Garcia, Mad. Malibrans syster, som skall låta böra sig blott fyra aftnar. Röster af andra ordningen vid denna tester äro Hrr Tati, Morelli och Borrani; en M:ll Detmar och en Signora Bellini. ——R— — Drag af systerlig och barnslig tillgifvenhet. Polis-domstolarne, som så ofta uppenbara de bedröfligaste prof på menskligt förderf, förete likväl äfven någon gång motsatta drag, som godtgöra menniskovännen en icke ringa del af det moraliska lidande, de förra förorsakat honom. Tvenne sådana yppade sig nyligen vid den korrektionella polisen i Paris. En yngling, vid namn Wynsberghe, var der anklagad för tiggeri och lösdrifveri. Bakom honom stod en stackars flicka, som gret ganska bittert; det var hans älsta syster, som vid första ransakningen icke reklamerat honom. Presidenten. Ni har icke återfordrat er bror? — Mari: Wynsberglv. Ack nej, herr domare, jag kunde inte göra det; han är en alltför stor slyngel. Presid. Har ni inte er far i lifvet? — Marie Nej, jag förlorade både honom och min mor under koleran, då jag endast var aderton är gammal, och jag blef ensam medi mina sex syskon. Alltsammans gick ändå för sig; de vilja arbeta och växa till i det goda; men den der (snyftande) han är vårt huskors. NN Presid. Ni var då ensam om att uppfostra alla edra syskon? — Marie. Ack ja, herr president, men med något mod och Guds hjelp har det lyckats mig. Man får, min själ, stiga upp i god tid och lägga sig sent. Presid. Ert uppförande är berömvärdt, och domstolen lyckönskar er dertill. — Marie. Se här, mine herrar, äro betyg från mina grannar, der jag bor i huset AM 133, gatan Montmartre. Presid. Ni kan således ingenting göra med den anklagade? — Marie. Nej, herr president, och om jag ber er göra någonting för hela min lilla familj derigenom, att ni gör något för att korrigera den här, så är det verkligen påkostande för mig. Presid. Denne ende bör icke skämma bort de öfriga, och vi skola derföre skicka honom till ett korrektionshus på någon tid. Domstolen frikände Wynsverghe, men förordnade, att han skulle qvarhållas tre år i ett korrektionshus. . Maric (smältande i tårar). Tre år! det är för mycket, herr president! Inte få se honom på tre år! Han är den minste af de sju! — Presid. Om ban uppför sig väl, kan ni få återta honom och sålunda förkorta hans korrektionstid. Marie. Gud vare lof för det! Kan jag få helsa på honom och bära till honom någonting? — Presid. Ja visst. Marie. Det är på det sättet, att han bör hafva sin del, så väl som de andra. Skicka dig nu beskedligt, Louis, och när du en gång blifvit förnuflig, så skola vi komma och hemta dig derifrån. Den andra händelsen var följande: En äldre man, Forrari, var likaledes anklagad för tiggeri, och det för andra gången. Vid målets upprop närmade sig till domstolens skrank en ung flicka, om 45 å 44 år, badande i tårar. cMine herrar! ropade hon, jag kommer att af er begära min far tillbaka; återgif mig honom, jag besvär er derom! Presid. Er far är anklagad för tiggeri; ni kan således icke återfå honom. Om det vore för lösdrifveri, kunde sådant låta sig göra. — Flickan. Förlåt honom, mine herrar; han skall aldrig göra så mer .... Jag skall vaka öfver honom och