Aftonbladet – 18 mars 1839, sida 2

hafva ej dessa slags professionister blifvit satta i skrå? Går saken sämre för det? Eller bedrages man mycket i den vägen? Nej. Och hvarföre? Ty hvar och en, som har råd att lega för sin söm, är också nu för tiden gemenligen så upplyst, att han eller hon icke lätt låter sig bedraga. Följden blir, att ingen sömmerska finner sin uträkning uti att sy dåligt, emedan hon gemenligen behöfver förtjena, och får ingen förtjenst utan att sy väl. Visserligen kan det någongång hända, att en ungkarl, helst en närsynt, håller till godo med en illa sydd skjorta, utan att märka bedröfligheten. Men om man icke sjelf har nog vett i denna sak, brister man dock sällan så alldeles på förnuftiga bekantskaper, att man icke snart blir upplyst — och då ve den sömmerskan! Hvad åter fruntimmerskläders förfärdigande vidkommer, och ett bedrägeri med dem, så skulle man då narra fruntimmer i deras egen väg, hvilket vi anse alldeles omöjligt. Man må icke invända, att deras kläder äro alltför enkla och lättgjorda: man må en gång fördomsfritt och grundligt från topp till tå undersöka en fruntimmershabit (hvilken icke förfärdigas af skråprofessionist), och man skall finna, att den, hvad konsten att twillverkas beträffar, fullt kan mäta sig med en karlklädning. Det förstås, att den, som icke kan göra karlkläder, kan det icke; men för den, som får lära sig sådant, måste den konsten icke vara svårare, än att lära sig sy en fruntimmersdrägt. Hvad kontroll emot bedrägligt arbete, som skall behöfvas för karlkläder, mer än för fruntimmerskläder, står då icke till att begripa; såvida det är säkert, att öfverhufvud karlarne äro lika skarpsynta och angelägna om att icke få fusk, när de betala sina nya plagg, som fruntimmer, när de få sina. Om möjligtvis någon af det förra könet visar sig liknöjd och vårdslös om sin drägt, så fräffar man lika många sorgliga exempel på dylikt hos det andra könet. Skrå för skräddaryrket synes följaktligen i vårt tidehvarf vara lika litet af nöden, som skrå för fruntimmerskläders-söm; det förra behöfs hvarken såsom pröfvande, (gesällstyck-examinerande) myndighet, eller som lärande myndighet: vi säga myndighet, emedan det endast i den egenskapen är skrå: utan myndigheten, deremot är skräddaren alltid god, icke blott som tillverkare, utan äfven såsom rådgifvande vän för en, hvilken sjelf har mindre omdöme om kläder eller såsom läromästare, fritt tagen af en, hvilken ville lära sig hans sysätt, men som likväl alltid hade rätt att sy för betalning utan att hafva lärt sig hos någon skräddare alls, ifall det möjligen bättre och hyggligare kan ske annorstädes. Tvifvelsutan är således tiden nu inne, att den ekonomiska lagstiftningen utan fara skulle kunna låta skrået i skräddarväg falla; åtminstone kunde faran deraf icke bli större än den, att vara utan skrå för fruntimmersklädsöm, hvilken aldrig varit någon. Vi anse oss alldeles förvissade, att om denna hvälfning skedde, skulle det bli lika lätt som förut, att få sig honnetta frackar, vestar och mera. Hvad gör skrået härtill, såsom skrå? Ingenting. Eler finner man aldrig nu illa sydda kläder, ewuru skrået i denna väg ju ännu har sin fulla nyndigbet qvar? Jo visserligen, svarar man; nen då äro de illa gjorda kläderna tillverkade uf en dålig skräddare. Alldeles; och just i len naiva bekännelsen ligger hela svaret på den nvecklade skråfrågan. Just emedan det nu )kan sifvas både dålige och godeskräddare, ehuru begge lera genomgått skrået och blifvit betygade mätare, så måste hvar och en, som behöfver deas arbete, sjelf följa sitt omdöme i urvalet af vilka han må vända sig till, och finner ingen illräcklig kontroll i skråbetyget. Det gagnar åledes icke numera objektivt (för köparen, ar,etstagaren); och icke heller subjektivt (för tillrerkaren), emedan det icke gör tillfyllest för tt få arbetsförtjenst, att vara betygad och hea, utan man måste vara en gud mästare. Slutsats: om någon anser vår syftning gå it på, att yrkena skola lemnas utan kontroll, å bedrar han sig. Vi anse blott kontrollen böa flyttas ifrån arbetsgifvaren till arbetstagaren — böra bli objektiv i stället för subjektiv — medan detta alltid är det naturliga, så fort rket öfverstiått sitt interim, och rör så kända mnen, att arbetstagaren sjelf kan bedöma hvad