Aftonbladet – 16 mars 1839, sida 2

Mora stenar sig inom vårt sinne ej högt öfver Alleghantibergens snöbetäckta fjäll? -— Ja forntiden är hjertats poesi; nutiden dess ofta färglösa drama; framtiden den aningsfulla gåta, hvars lösen i allmaktens hand!w Så uppstiger Förf. oupphörligt med stolthet på Indiens upphöjda land och forntid, för att skåda ned på det platta Amerikac med dess framtida, på det lilla, färglösa och enformigac Europa, ja, på sjelfva den trångaq, i stenkolsrök insvepta gata, från hvilken de fredlige eröfrarne af det höga, liksom af det platta utgått. När det är fråga om Indien, då måste allt i hela den öfriga verlden stå tillbaka, aforntids minnenaa icke undantagna. Vi vilje derpå anföra ett nytt exempel. I tekningen af Hinduernas teogoni, filosofi och poesi, vidrör Förf. den stundom framkastade förmodan, att den forn-nordiska mythologien möjligen kunde leda sitt ursprung från den indiska, men anmärker, att den sednare stod på en oändligt högre ståndpunkt redan när Vyasa skref sin vedanta, eller ett halft årtusende före Sigge Fridulfsons ankomst till Svithiod, och beslutar denna anmärkning på följande sätt: Vid denna tid hade Indien redan uppnått en så hög grad af kultur, att en derifrån kommen höfding skulle medfört oändligen mera utbildade läror och lagar, än Sigge Fridulfsons, hvilkas hela väsende innebär de tydligaste bevis, att de tillhörde ett i sitt naturtillstånd ännu befintligt folk, och kunde icke härstamma från ett mera aflägset sydligt land, äh högst det Svarta Hafvets stränder: de kaukasiska bergen, Kuban eller Don, der ättehögar, thorsbilder och bautastenar ännu intyga en gemensam härkomst. Brahmas och Buddhas läror äro deremot Indiens barn, tillhöra Gangens stränder och hafva aldrig uppnått Mälarens. I samma syfte, eller, för att gilva sina objekter ett högt och i många fall välförtjent intresse, skildrar Förf. med värma den oändligt höga åldern i deras civilisation, det rena i deras religion och moral, det sköna och herrliga i deras litteratur, det förvånande i åtskilliga härförares och eröfrares bedrifter, det kloka och välberäknade i deras kommunalstyrelse — för hvars nytta de plattac Nordamerikanerne få den äran att åberopas till vittnen — ja sjeifva kastfördelningen och den grymma afgudatjensten, försteningens och vidskepelsens innersta kärna, erhålla, medelst Förf:s enthusiastiska fanI tasi, en mindre löjlig, mindre afskyvärd prägel. Men om Förf. vid det ursprungliga Indiens skildring är en intresserad Hindu eller Bramin, så är han vid tekningen af det brittiska Indien helt och hållet Britt! Vi kunna icke erinra oss en enda handling citerad, som skulle kunna kasta skugga på Englands motiver, dess administration och yttersta syften, i afseende på sin ostindiska pupill. Förekommer på något ställe en åtgärd, som ej motsvarar den i moderlandets syften alltid tänkta välmeningen, så är den blott ett föremål för reform, ej för tadel. Det är nemligen icke medlen, utan effekten, vid hvilken Förf. fäster sig, och hvad af denna effekt är europeiskt eter veritabelt engelskt, är på sin sida lika godt, som det indiska på sin. Sålunda teknar Förf. med engelsk stolthet, huru England besegrat Ostindien genom den goda grundsatsen, divide et imperaw, befriat landet från de fordna krigen och infört de engelska, med sina stående läger — efter romersk typ — skänkt landet juryinrättning, tryckfrihet, jemlikbet inför lagen, samt administrerar det städse tll dess egen bålnad, o. s v. Med ett ord: den i jemförelse med det kolossala Indien oändligt iilla ön i en annan varldsdely uppväger, genom sina handlingar, fullkomligt, det storartade hos förenämnde land. Denna poeliska eller optimistiska åsigt af ämnet utesluter all egentlig krivik. Sådant får icke sökas i denna Grefve Björnstjernas skrift, och vi räkna saknaden deraf snarare till förtjenst än fel, emedan den har sin grund i arbetets plan och lemnar läsaren tillfälle att, costörd af kritikena, inhemta en för mången tillräcklig, för andra åter blott förberedande kunskap orm den närvarande ställningen i ett land, hvars historia och statistik äga så mycket inbjudande genom sin ålder och spåren af en förgången civilisation, men tillika så mycket afskräekamde genom den förstening, hvari allt råkat. Ati studera detta lands Ristoria från början, från forntiden — i fall andra materier än fablen vore för ett sådan? studivim tillgänglige — kan nästan liknas vid farten på en frisk bergsström, som slutligen förlorar sig i en sandöken; det är an-. genärsare att börja med de grönskande oaser AA a ES EV