Aftonbladet – 15 mars 1839, sida 3

I ska rättsprinciper, emligt bestämmelsen fastställa en allmänt gällande grundlag, enligt hvilken den ene kan konstitutionsmässigt uppäta den andre. Detta kallas det nya samhällsfördrauet till skilnad från det gamla, då ingen parternas öfverenskommelse fanns, då man följde naturen, hvars Herre skrifvit de ätandes fullmakt i deras klor och deras tänder. åsom en närande blodmassa skall bestämmelsen ingjuta sig i litteraturens och lifvets ådror. Den skall inverka på filosofer och teosofer, Astronomer loch Agronomer, Litteratörer och Amatö rer, m. m. Se häröfver vidare en stor Teologs tankar, som genom statsekonomien gifver teologien erforderlig hållning, sid. 46 s. följ.: Han gör den sinnrika anmärkning, att cför menskligchetens allmänna bestämmelse fordras en serskild arbetskorps, som åtagit sig arbetet ensam, Att så miste vara, finner man af sunda förnuftet och än mer af uppenbarelsen, som säger: adu skall nära dig i ditt anletes svett., Skulle aila arbeta, b!efve det en fullkomlig öfverproduktion. Då härigenom cen allmän stockning uppstode, måste en korps finnas, som begagnar det producerade arbetet och som med detsamma förbindes, att göra ingenting. Detta inser hvar och en sund statsekorom och teolog. Sammalunda förhåller det sig med ätandet. För mensklighetens allmänna bestämmelse måste man hafva något att äta, något ätbart. Då således en ätelig korps måste finnas, förutsättes äfven en korps, som äter. I motsatt förhållande inträffade detsamma, som vid arbetets öfverproduktion; tillgången på ätande varor blefve för stor i brist på ätare; lifvet liksom svällde upp, blefve för fett, och dermed följde inflammation i det hela och i lemmarne, ty allt lif hvilar på tvenne grundprineii or, den uppehållande och den förstörande eliter förtärande. Ätandets nödvändighet är komplett bevisad. Se här utom hvad ofvan anfördt är, några ord för ätlighetens. Funnos blott ätare, vore snart allting förtärdt; ätarne blefve tiggare, finge gnaga benen och suga ramarne. För att praktiskt upplysa detta statsekonomiskt-teologiska resonnement vilja, vi anföra följande yttrande af en skarpsinnig observator: a Här är en ofantlig svärm af Läkare. I alla hus gå de omkring och fråga: finns här någon sjuk? Hvem är min Herre? Jag är Läkare. Nej! jag tackar ödmjukast, jag är sjelf Läkare. Må man icke här kunna tillägga? Huru mycket sundt vett och sann filosofi ligger ej i det allmänna ordspråket: den ene skall den andre äta opp. aSärdeles välgörande kommer beståmmelsen att inverka på tvenne stora filosofer i Norden, hvilka på egen hand, förutan detta allmänt bjudande fredsord, i all oskuld, enligt bästa öfvertygelse, kommit att dela verlden i tvenne stridande partier. Man minnes, huru ett härskri gick ut: aJag är mätt på idealismens pretentioner och hvilket allarm uppstod i lägret. I gryningen såg man tvänne jättar — högst rörande omfamna hvarandra. Den ene ropade under många aktningsoch vänskapsbety gelser: cFarväl Hr Bror Professor med opera omnia under armen. — Stån upp fosterland och folk, sanning och rätt! Jag dräper såsom en ny Elias Baals Profeter, ehuru högt de skria. — aFarväl, svarade den andre under tårar, cdu går till öknarnes tomhet, att höra ufvars och hafsmåkors skri — till grymma hedniska vikingadåd. Men jag drager mig in i min blomstergärd och avill älskansvärdt sött qväda idylliska qväden för små hönsen: cifanar och hönor och kycklingar små, springen glädttiga nu Och hönsen de trippa så nätt på de två och svara: ku kukeli ku — Såsom appendix till cmin filosofip vill jag schematisera naturandarne, dessa små grå tomtegubbar med röda mössor. — (Jakobinerwössor kunna väl här ieke komma i fråga.) — An interessantare skola de blifva, då jag vill magnetisera alla mina hönor och tuppar och tomtar. (O!! hvilket sublimt kackel, hvilka ijertstyrkande otänkta ideer då skola komma i dagen!) Men när du på din ökenfärd, till själ och ande uthungrad, ångerfull återvänder; väls kommen, ja trefallt välkommen vare du då, att förfriska ditt hjerta med mina blomsteroch fo. gelsånger, med mina natur-, husoch tomtegub bar. Hvilken skön stund! När den inbryter kom : mer hela gården, med filosofen i spetsen, tomtarne, foglarne, ja sjelfva de oskyldiga och oförnufti za kräken, kalkonhönorne. att gå ut och fröjda sig sfver den förlorade, men äterfunne vännen — och ropa: Schåp, schåp, schåp. aDå bestämmelsen kan åstadkomma så stora under, må man väl vara berättigad påstå, att någonling dyliktaidrig varit seit allt sedan skapelsen. Hvad äro obeliskerne i Memfis, Eekatomberna i Prytaneum, Katakomberna i Lugubrien, Gässen på Kabitolium och Höstackarne i Vosnosensk härmed att förlikna!? Författaren är en djup filosof, en tidehvarfvets profet, som fält sitt diplom i vaggani hvilket eljest till större delen är bortlagdt. Stilen ir något djupsinnig, såsom sjelfva ämnet, men dock klar och lefvande och belönar den möda, derpå nedlägges, med rent mensklhga in-, utoch åsigter. Denna bok är den nya tidens uppenbarelse, ord, ösen, hvartill St. Simons och La Menais anaurevangelier voro matta förelöpare. Snart skall Nigritiens och IHipppopotami sublima vishet läsas vid Akademierna, hvaremot den förra är att räkna för Abe. Vi rekommendera bestämmelsen för hvar och en, som vill följa med sin tid!! ons bast oblat ko I I Herrar Fritze et Bagges bokhandel äro till den ,. ooS Pp 0 av Taltevanldta Prata 4