Aftonbladet – 13 mars 1839, sida 3

sa VUldS ULASa I NHdlat, IIMNCU IIrURILTAG al UCL ondt om. Sockerlönnen eller Meppile, som den kallas, finnes icke på många ställen i Illinois; den begagnas ännu till sockerfabrikation, men fördelen deraf är icke så stor i ett land, der daglönen är så hög och sockerpriset så lågt. Om den norska lönnen, som till det yttre fullkomligt liknar Meeppilen, kunde användas på samma sätt, vore fördelen deraf tiodubbelt mot här. — den norska furen och björken saknas äfven mycket af Norrmännen härstädes. Det vore önskligt, att någon medförde frön till dessa trädslag. Hasseln förekommer i mängd, men blott som buske, på två, tre alnars höjd. Valnötträd och vilda kastanier finnas här äfven. Värman om sommaren är långt ifrån så stark, som iag föreställt mig och för Norrmän alldeles icke outhärdlig. De herrliga norska sommarnätterna saknas likväl här, ty straxt efter solens nedgång är det mörkt, som den mörkaste vinternatt, och så kallt, att man ordentligt fryser. Vid solens uppoch nedgång äro myggen på några ställen odrägliga. Här finnes en mängd ormar, men inga synnerligt stera och blott ett slag, hvars git är dödande, nämligen skallerormen. Jag känner ännu endast två menniskor, som blifvit huggna af denna orm, men ingen dödligt, och begge gångerna blefvo de sårade bra utan läkarehjelp; öfverallt, der dessa ormar finnas, växer ett slags gräs, som utgör bästa botemedlet mot deras gift. Vintren i Illinois är längre och kallare, än man skulle föreställa sig. En landtman kan bereda sig på att få vinterfodra sina kreatur ifrån slutet af Oktober till slutet af April, men ofta begynner marken att grönskas i medio af Mars; snön qvarligger dock icke länge på en gång och kölden uppgår ej till lika gradtal, som i Norge; men de stora slätterna och Amerikanarnes dåliga hus göra den känbarare. Pelsverk brukas icke här. Det är icke så ovanligt, att både kreatur och menniskor frysa till döds; som ladugårdar icke hunnit uppföras, kringvandrar boskapen ute hela vintren. En måltid mat kostar omkring !; dollar på värdsbusen och nattqvarter för en person !. dollar. Då vi anlände till kolonien, måste vi betala 8 å 10 daler för tunnan af hvetemjöl, 5 skilling för en mark fläsk, 9 å 42 shilling för en mark smör 0.8. v. Men nuhar priset fallit. En mjölkko med kalf kostar 46 å 20 dollars, en god häst 50 å 80. De, som hafva utspridt, att det skulle vara ett vanvettigt företag att utvandra till Amerika, taga lika mycket fel, som de, hvilka tro, att man här utan möda och arbete kunde komma till rikedom och ett makligt lif. Det första äret är tungt att öfverstå och många önska sig tillbaka. Språket är obekant; spetsbofrvar söka bedraga nykomlingarna, de flesta vanor, arbe:en och lefnadssätt äro dem obekanta, många utarmas af resan och hitkomma gäldbundna med stora familjer; den långa frånvaron från hemmet och overksamheten göra äfven arbetet dubbelt tungt i början, Men man får arbeta när man vill; arbetet styrker modet, stärker kroppen och fyller pungen. Daglönen är om sommaren 4 till 4!, dollars och om vintren !, till 3, dollars om dagen; årslönen ifrån 423 till 200 dollars. En ogift man kan under ett års tid förtjena så mycket, att han kan köpa sig 160 acres land, eller 4 gånger så mycket, som behöfs att föda en stor familj. En piga har en dollar i veckan och är fritagen från allt arbete utom hus; men till och med de finaste damer mjölka sjelfva sina kor, tvätta och uträtta gröfre arbeten inom hus. Åtskilliga af dem, som i är skulle utvandra till Amerika, fingo vända om igen, nägra från Götheborg, andra från Hamburg. Dessas öde är mycket att beklaga, ty i det fattiga Norge kunna de svårligen återförvärfva, hvad de förspillt genom sin obetänksamhet; ty man kan med skäl kalla det obetänksamhet, om någon begynner en resa, den han icke är i tillfälle att fullborda, om också resans mål vore det lyckliga Amerika. Kostnaden för resan från Norge till närmaste koloni i Illinois kan minst beräknas till 60 dollars för hvarje fullväxt person, 45 för hvarje barn mellan 8 å 44 år, samt 30 för barn under 2 år, då passagerarne böra vara försedda med proviant. Amerikanarens karakter skildras med mycket osanna färger i Norge. Det säges, att penningar ix hans afegud, att endast den rike aktas; att Amerikanaren är hårdbjertad och känslolös vid medmenniskors nöd o. s. v.; alla det gamla Europas synder pådiktar man frihetens söner. Af egen erfarenhet kan jag dock berätta, att tjenaren lika väl hålles i aktning, som husbonden, och äter vid dennes bord; att till och med de förmögnaste icke hålla sig för goda att arbeta, och att en lappad rock och en tom pung icke räknas någon till skam, men väl sysslolöshet och lätja, och att jag hos Amerikanarne funnit långt mera tjenstaktig bjelpsamhet, än hos mina landsmän i sjelfva det gamla Norge. Om någon resande berättar förhållandet annorlunda, så är det derföre, att han endast lärt känna värdshusvärdar och formän, som måste rikta sig på resandes bekostnad. Jag önskade, att den norska frihetsvännen ville göra en tur öfver till Amerika, för att studera den norska friheten in natura. Friheten är hos Amerikanaren medfödd och naturlig. Den yttrar sig icke hos bönder i egensinnig trotsighet, icke hos den store mannen i ett förnämt nedlåtande eller hos unga genier i ett vanvettigt skrål; dess yttringar bära öfverallt prägeln af den osvikliga öfvertygelsen, att alla äro lika inför lagen. -Tjenaren vet, att han genom asan ft4 kan vara lika fri och ohernende sam hjis