Aftonbladet – 13 mars 1839, sida 1

RR re or er AN som aflägsna vår Juli-regering ifrån dess ursprung och följaktligen från grunden för dess kraft, från garantierna för dess varaktighet, detta för mål har jag oaflåtligen sträfvat i kammaren. Edert förtroende har dervid fortfarande understödt mig. J hafven förblifvit eder sjelfve trogne, liksom jag förblifvit mig sjelf trogen. Deputerade-kammarens oväntade upplösning lägger i dagen en djup förvirring inom statsmakterna. den drager oss med häftighet öfver dessa mellangrader, dem en vis och försigtig regering söker bibehålla, och ställer oss plötsligt i denna yttersta belägenhet, som har sina faror för alla, för segrare, som för besegrade. Hittills var det blott ministrar och ministårer, som med fasaväckande snabbhet utnöttes i denna vårt politiska machineris rörelse. Nu har turen kommit till kamrarne, att gå sönder i densamma. Tvenne kamrar upplösta inom 43 månader af ett kabinett, första gången för att gifva ministeren en förmåga att lefva, som dess ursprung vägrade henne, den andra för att bevara det för sjelfmord; i sanning, detta är icke den regelmessiga rörelsen af våra institutioner, det är en betänklig oordning. Hvem träffar skulden? hvem ansvaret? hvar ligger botemedlet? Må ministeren bemöda sig att genom tom förskräckelse skrämma dem, som hon icke kan muta; i sina tusentals broschyrer, de hemliga fondernas afföda, oupphörligt förnya sina bländverk om krig, republik, revolution och kontra-revolution, och säsom ett medel för tillfället bifoga skräckbilden af koalitionen, af onaturliga förbund; det skall icke dåra andra än dem, som förblända sig sjelfve. Ett Europeiskt krig skulle medföra alltför förderfliga och alltför allmänna följder, för att ett sådant skulle kunna utbrista utan en oundviklig nödvändighet. Någon sådan nödvändighet ligger icke i vår ställning, äfven om ett annat kabinett, mera nitiskt för vår national-ära, skulle efterträda det nuvarande. Detta medvetande ligger djupt hosregeringarne, måhända ännu djupare hos folken. Visserligen hafva vi innerligen sörjt öfver vår diplomatis obetänksamma eftergifyenhet i Spanien, Italien och Belgien; vi hafva beklagat dess våldsamma förfarande emot Schweitz och öfvergifvandet af våra naturliga förbund; men hvem har det väl fallit in, utom eller inom kamrarne, att förebrå regeringen, att hon icke förklarat krig, icke hotat dermed? Ingen. Ett krig kan blott uppkomma genom något öfvermått af förödmjukelse för Frankrike. En ädel och uppriktig politik, lugnande för våra allierade, bjudande aktning åt våra motståndare, skall, långt ifrån att vara en fara, alltid blifva blott ett medel till kraft och en borgen för freden. De farhågor, ministerens anhängare kring sprida, äro icke uppriktigt menade. De veta, att ingen fara för ett krig är förhanden. Och jag anser det för en lycka; ty ett krig skulle vara en farlig pröfning, i fall vi dukade under, och ännu farligare om vi segrade. I det inre hafva partierna nedlagt vapen, ännu mer — de äro stadda i upplösning. På ena sidan ser man omvända republikaner och öfvergångna legitimister, och-dessa äro icke ministerens overksammaste anhängare; andra åter vinner hon genom det praktiska bruket af institutionerna, med hvilka vanan försonar dem. Detta är det hederligaste och tillförlitligaste omvändnings-medlet. Ganska få gömma sitt groll och sina fiendtliga förhoppningar. Hvad alltså denna förmenta koalition beträffar, med hvilken man hvarje morgon förskräcker eder inbillningskraft, så är densamma blott en af de vanliga och oundvikliga följderna af den representativa statsförfattningen. Asigter och meningar, som förut afveko från hvarandra, hafva förenat sig, för att gemensamt föra klagan öfver den invertes kor: ruptionen, öfver det förnedrande och oförsigtiga i vår yttre politik. De hafva högt uttalat hvad deras motståndare i tysthet hviska. Om de förneka sin öfvertygelse, om det offentliga medvetandet är ett annat än deras, så bränmärken dem, icke för medlen de använda, utan för ändamålet, icke emedan de förenade sig, utan emedan de lögo. De regeringar, som använda korruption, och hvilka äga så många medel, för att kring sig förena en tät massa af intressen, skulle hafva ett alltför lätt spel, om de aldrig hade andra motståndare än splittrade meningar, som, vid straff af offentlig indignation, icke vågade förena sig till något gemensamt votum. Vi äro hvarken unga eller oerfarna nog, för att förvånas eller blifva uppbragta öfver en så alldaglig händelse. Omvexlingarne i den politiska striden dela och nära partierna. Regeringen har icke beklagat sig öfver att partierna voro splittrade, hon besvärar sig nu öfver deras förening; man förstår lätt hvarföre. Men detta närmande, ja, denna sammansmältning af venstra sidan och venstra centern, hvilka hafva samma ursprung och samma mål, skulle den väl vara en så fruktansvärd fara? Åtminstone icke för institutionerna. Jag säger det af djup öfvertygelse: i det inre och utomlands hotas regeringen icke af något annat än af sig sjelf; hon har blott att taga sig till Em ämm ARA fal. föll Ah Lom