Aftonbladet – 12 mars 1839, sida 2

I korthet, utan tvifvel skulle anses såsom en af de mest lyckade, äfven i romanförfattarens fädernesland. Då de fleste af våra Läsare troligen sjelfve hafva Litteraturbladet, skole vi ej på förhand genom några längre utdrag störa nöjet af att inhbemta denna biografiska karakteristik i dess helhet. Vi citera blott tvenne perioder, af hvilka den ena visar Hr G:s uppfattning af den Walter Scottska sångmön, i dess historiska betydelse, och den andra indirekt meddelar ett räd till unga poeter, hvilket framför allt i vår tid utgör ett argumentum ad homines och icke för ofta kan upprepas. Det förra lyder sålunda: cHvad han (W. Scott) var, såsom både menniska och skald, skall icke förgås och förgätas. För öfrigt har han äfven en historisk — man kan säga verldshistorisk — betydelse. Walter Scoll — är svanesången af den halft krigiska, halft patrialkaliska, från medeltiden närmast härstammande, nu mest förgångna, men i sina ruiner ända till oss sig sträckande period, hvars förnämsta representant varit adeln: — numera eå samhällsklass, med fördomar och anspråk tillhörande en gammal och förfluten, med verkliga intressen (såsom alla andra) tillhörande en ny, närvarande tid, och, i konflikten mellan bägge, lätt utsatt för faran att förena bägges fel; om den ej uppfriskar sitt menskliga värde ur den enda, men ock för alla tillgängliga, källan. Hvarföre också, i min oförgripliga tanke, adlandet borde upphöra, hvilket kan ske på två sätt, ettdera derigenom att det ej mera erbjudes, eller ock derigenom att det ej mera emottages. — Det skulle fortskynda uppkomsten af den, äfven ofrälse, adel, som endast består och will bestå i personlig förtjenst, och som åter bragt arbetet till keder i verlden; och det skulle tilllika, genom täflan och återverkan, förläna nytt värde åt den adel, som finnes, men nu mera är, och allt mera blifver, en form utan innehäll.n Det andra är följande betraktelse i anledning af de omständigheter, under hvilka W. Scotts författaretalang utbildades: aBetraktar man Walter Scotts ödmjuka, anspråkslösa, ihållande, men dunkla professionella verksamhet såsom jurist, tills i hans 34:de år, af en tillfällig anledning, det första försökta större poemet the Lay of the last Minstrel öftverraskade verlden och honom sjelf — redan hvad man kallar en rangerad man och fawmiljefader — med en framgång, som i Engelska litteraturen, sedan Dryden, ej haft sin like, och snart vida öfverträffade denna, så påminner man sig den liknelse, hvarmed Goethe slutar Wilhelm Meister — om Saul Kis son, som gick ut att söka sin faders åsninnor och fann ett konungarike. — Och likväl skulle ej den visast uttänkta plan kunnat bättre uppfostra Walter Scolt till allt, hvad han var och blef. Hans tidiga kärlek till sitt lands minnen hade varit den osynliga genius, som ledsagat honom, och allt bidrog att gifva detta minne-lif kraften och saften af ett närvarande. Dessa minnen, ursprungligen och företrädesvis hemtade ej ur böcker, utan ur deras lefvande källa under upprepade resor och vandringar, företagna stundom för angelägenheter, stundom för nöje, inom Skottland, serdeles i dess dittills minst kända trakter, såsom Gränsmarkerna oah flögländerna, — hans eget landtliga lif och hem under en stor del af aret, hans kärlek för fria luften, för jagten, fisket, trädplantering, och det umgänge han ständigt förde med folket, hans rena, älskvärda förhållanden såsom familjefader, husbonde, granne, vän (ingen har haft varmare vänner), äfven hans historiska, antiqvariska och legala studier, allt detta sammantaget, länge, djupt verkande i en sådan själ, bildade en verklig grund, som ingen igt renare och rikare, för en poesi, hvilken med ens i mognadens stund, vid en blid solblic — — ULL j— An f-— — -— — KK KK AA LL slog i blomma. Ett evigt tänkvärdigt exempel, att poesien ej hämtas ur luften, utan är ett lif och måste lefvas! — Förgäfves bemödar sig blotta inbillningskraften att dölja denna brist, — der den finnes. Först rot, så blomma! — först en man, så en Poet! — Hvarföre har eljest den mest nationella skald, såsom Walter Scott, blifvit ibland de mest universella? — Sådant visar, ur hvilken grund de träd i Poesiens Jlustgård vexa, som beskugga och svalka jorden. Denna grund är de domestika affektionerna, vänskapen, fosterlandskänslan, religionen. Dessa, på en gång de enfaldigaste och allmännaste, mensk