a JA OT SUL BJC hofvet vill att konungen skall allena styra; det förra förer. till ordning och frihet, det sednare till en revolution. Den bekante Lammenais, författare till cn (froendes ord, har äfven utgifvit en brochyr, 1 hvilken man bland annat läser följande: De händelser, som nu närma sig, äro alltför vigtiga, att man längre bör låta dåra sig med barnsliga drömmar. Man besvärjer icke faran genom att blunda; man ändrar och fördröjer icke framtiden derigenom, att man gör sig 2lusioner öfver den äkta verkligheten, öfver sakernas och tidens nödvändighet. SamhälTlenas framtid skall antingen blifva den rena dest potismens återställande eller folkviljans full komliga triumf. Med åsidosättande af hvarje annan diskussion måste derföre ordningens och mensklighetens vänner fråga, åt hvilkendera af dessa båda principer opinionerna i hela verlden vilja lemna segern. De måste göra detta. för att förkorta striden; alla skyldigheter äro l innefattade i denna enda. Således: inga obeI stämda och vacklande tankar, utan ett fast heslut; få ord, men handling!a Uti en korrespondensartikel i en tysk tidging säges det, att Thierss märkvärdiga cirkulär till sina valmän (hvilket vi meddelat i N:s 33 och 54 af detta blad) väckt en stor bestörtning hos hofpartiet och ministören, i synnerhet I derföre, att Thiers låtit förstå, att, om han :ännu en gång blefve minister, så skulle han göra en stor förändring i embetsmannahierarhien, och helt och hållet fråntaga tidningarna Jourmal des Dåebats och La Presse det underIstöd, som de nu hafva af statsmedel. Dessa tidningar söka derföre ock, att på allt möjligt lsätt göra en återförsoning mellan Hr Thiers och konungen omöjlig. Samma bref tillägger, att man fruktar, det konungen sjelf, i likhet med den afsatte Carl X kort före Julirevolutionen, skall låta en proklamation utgå till valmännen, och att dynastiens uppriktigaste vänner förgäfves afrådt honom ifrån detta steg, som hofpartiet påhittadt, och som endast skulle blottställa hans personlighet för folkets tadel. Betydelsefullt anses det ock, dels att flere 1nflytelserika tidningar i departementerna, som Littills alltid varit ministeriella, nu, i följd ar Ikammarens upplösning, öfvergått på den motsatta sidan, dels att den bekante ministern de Villele, som spelte en hufvudroll under restaurationen, ärnar uppträda såsom sökande vid valen, och det tros, att konungen ämnar vända sig till honom om hjelp i nöden, men hvilket endast skulle reta folket, då han ännu är mycket förhatad för de ränkor och den korruption, han begagnade under sin minister. Inom den engelska tryckpressen har Hr Thierss nyss nämnda cirkulär funnit en varm loftalare i Morning Chronicle, som ironiskt anmärker, att det, ehuru i det hela moderat, likväl dristigt utsäger några förskräckliga och oförlåtliga sanningar. Hr Thiers stod i opposition emot Ludvig den 48:e och Carl den 40:e, emedan de aldrig kunde bringas derhän, att bekänna sig till en sannt representatif regering eller en nationell politik. Efter åtta års strider och stormar, sedan år 4850, tillstår nu Hr Thiers, att han icke vunnit, hvad han sökt, och att man ännu måste strida derom efteråt, som förut. I sammanhang härmed anför Morning Chronicle, till Fransmännens uppmärksamhet, ett ställe ur ett tal af lord Durham, såsom ett passande summarium af engelska folkets åsigter öfver denna fråga, och hvilket sakens intresse för alla nationer, som önska sig en verklig konstitutione) styrelse, löranleder oss att jemväl meddela: cEtt fullkomligt åtskiljande af den lagstiftande och den verkställande makten i en stat tillbör de naturliga villfarelserna hos regeringar, hvilka önska att befrias från de representativa institutionernas hinder. Sedan 4688 års revolution har den engelska författningens bestånd varit försäkradt medelst den visa grundsatsen i vår styrelse, som öfverlemnat nationalpolitikens ledning och det högsta inflytandet i styrelsen åt den parlamentariska majoritetens ledare. Huru mycket monarkens egen håg än kan luta till fördel för några enskilda ministrar, och ehvad förtroende han personligen må sätta till den enes politik framför en annans, så har han alltid blifvit tvungen att gifva vika, så snart folkets mening bestämdt uttalats genor: TT 2 4A es uu a o-—— mo