Aftonbladet – 8 mars 1839, sida 2

den arbetande klassens både materiella vilkor och sociala ställning; i tjenstehjons och lösdrifverilörfattningarna; i en under de sista 23 åren ständigt vexande tillökning i utgifterna, som icke motsvarats af en proportionel tillökning i nationalförmögenheten, men likväl någonstädes ifrån måste tagas, och i de exempel, som genom statslyxen på samhällets höjder gifvas till ett kostsammare lefnadssätt emot fordom, sedan de borgerliga klasserna mer och mer börjat indragas deruti. Nu bör det noga märkas, att det är just dessa orsaker, som styrelsepressen förnekar, påstående, att våra åsigter derom härleda sig från orolighetsanda, från begär att utså frön till missnöje mot de styrande, från personligt agg, illvilja och omstörtningsbegär m. m. Det är då äfven klart, att det måste vara styrelsepressens sak, icke vår, alt visa andra orsaker, och gifva sådana förslager, hvarigenom det onda må kunna afbjelpas på annat sätt, än det vi ansett för det enda, som verksamt kunde leda till målet. Fordrar man af oss botemedlen, så måste man äfven antaga vilkoren derför: ett tredje är ju icke möjligt, och en fortfarande klagan på oppositionen, för det den icke kan hjelpa det onda, utan att man vill antaga något af dess råd eller följa någon af dess grundsatser, vore lika orättvis och löjlig, som patientens klagan på sin läkare, att denne icke kunde göra honom frisk, fastän patienten fortfore med en diet, hvilken läkarn fördömt såsom sjelfva ursprunget till den kroniska sjukdomen och fortfarande anledningen till dess förvärrande. Härmed skulle vi tro oss hafva tillräckligt ådagalagt rätta arten af de försök, styrelsepressen gjort att draga något parti af oppositionstidningarnas tystnad i afseende på föremålen för kommitttens öfverläggningar specielt, och för att visa det oppositionen endast skulle försätta sig uti en falsk ställning, om den redan från början blandade sig i saken från den utgångspunkt, styrelsen sjelf gifvit den; men vill man ytterligare hafva ett öfvertygande bevis, att denna kommittes tillvaro omöjligen kan leda till något stort och genomgripande resultat, så behöfver man blott kasta en blick på sjelfva instruktionen och den ofantliga mängd ämnen, som genom densamma handlöst blifvit kastade i famnen på kommittåen. Det är väl nemligen icke gerna tänkbart, att regeringen kunde vänta sig, det de nu sammankallade personerne skulle kunna nöjaktigt göra ifrån sig ett så ampelt och vidsträckt arbete, hvilket, riktigt genomfördt, icke allenast i och för sig sjelf utgjorde ett ganska tillräckligt pensum för en hel riksdag, utan derjemte i flera delar omfattar några af de kinkigaste problemer, på hvilkas lösande hela tidehvarfvet arbetat. Såsom sakerna nu äro ställda, synes derföre våra statsmäns mil sannolikast vara — eller åtminstone blir det resultatet, — att med undvikande af allt annat besvär för egen del, än tilläfventyrs utassigneringen af en summa statsmedel, hålla palliativsystemet uppe tills vidare och på köpet för denna sumina skörda en smula popularitet hos de menlöse. fos rnsnstnp————