Aftonbladet – 6 mars 1839, sida 1

ww jmmistören, Jalousien emellan Melbourne ocj Durham m. m. innehåller en korrespondens artikel i Leipziger Allgemeine Zeitung, datera London: den 9 i förra månaden, åtskilligt in tressant, hvarföre vi af densamma här neda meddela en öfversättning: Det är utan fråga, att ju throntalet, hvarme; drottningen öppnade parlamentet, verkligen ä ett mästerstycke af ministeren. Alla punkter som hade kunnat leda till häftiga debatter, första sessionen, vid diskussionen om adressen ställningen i Irland, förhållanderne i Canad: och Durhams egenmäktiga nedläggande af sina embeten, spanmålslagarne, alla dessa klippo hade så lyckligt bläfvit kringgångna, att, i stäl. let för den förfärliga storm, man i båda husen kunde vänta att se uppväckt af Brougham, Wellington, Peel och Stanley, en fredlig vindstiltje inträdde, och adressen blef med sådan lugn debatterad i båda parlamentshusen, att man ännu icke har något exempel på ett dylikt förhållande, då en sådan mängd anfallspunkter legat öppna. Detta hade väl aldrig lord Melbourne kunnat drömma om. Han beslöt derföre också, sedan han vid adressdiskussionen öfvertygat sig, att han till en början ticke vid någon fråga skulle blifva tvungen lemna rodret genom någon konservatif majoritet, att företaga en modifikation i kabinettet, för att göra försoningen med Durham fullständig och gifva ministören ny kraft. Lord Glenelg, den hittillsvarande kolonialministern, blef offret. Lord Glenelg hade icke varit närvarande i det kabinettsråd, der ätskilliga tillämnade förändringar beslötos, emedan han icke blifvit anmodad intinna sig, af fruktan, att han måhända genom sin närvaro skulle hafva afhållit en och annan af de andre ministrarne ifrån ett definitift bifall till dessa åtgärder. Anbudet, att utbyta statssekreterareplatsen för kolonierna emot rikssigillet, hvilket innehafves af lord Duncannon, lemnade honom naturligtvis, då detta sednare embete blott är en sinecure, men det han innehade en inflytelserik post, endast valet emellan resignation, frivillig degradation och egen förklaring att till ingenting duga. Endast på detta sätt, då lord Melbourne gjorde sig af med en hittillsvarande kamrat, för att gilva sin minister ny lifskraft, kan Whigkabinettet undgå det fall, som från alla sidor hotar detsamma. Det är Melbournes afsigt, att lemna statssekreterareplatsen för kolonierna åt vicekonungen af Irland, markis Normanby, ehuru den nuvarande krigsministern, lord Howick, son af grefve Grey och Durhams svåger, redan länge, med understöd af Russell, spekulerat på kolonialportföljen. Mången politikus ser också redan i tankarna lord Durham beklädd med denna värdighet, och på detta sätt en fullkomlig försoning tillvägabragt med Melbourne. Men Melbourne, favoritministern och hofmannen, har, sedan Durhams hemkomst från Canada, på nytt börjat frukta, att han kunde blifva lyftad ur sadeln af denne statsman, som i S:t Petersburg lärt sig att ännu finare spela hofman; ty om lord Durham verhligen komme att ingå i ministeren, så skulle iensamma åter kunna räkna på det. radikala partiet, hvilket vid omröstningen i Underhusets örsla session, rörande Dunscombes förslag om valrättens utsträckning, räknade 86 röster; ty letta parti anser lord Durham såsom sin mäkigaste chef, och kabinettet skulle derigenom, äsom ett Whig-radikal-kabinett, få en betyiande majoritet. Men Durham skulle blifva en Utför farlig medtäflare för Melbourne, både id hofvet och i ministeren; den stolte Durwam skulle åstadkomma mer än en söndring nom ministeren, och sjelf syfta att blifva prenierminister, hvarefter hans ärelystnad stänigt sträfvat; derför är det högst sannolikt, att m markis Normanby blir kolonialminister, såom Melbourne önskar, Durham erhåller den Örres post, hvilket skulle tillfredsställa hans relystoad att spela kung i Irland, och åter flägsnade honom från hofvet, liksom hans båda rissioner till Ryssland och Canada gjorde, och iledes befriade lord Melbourne från en så farg medtäflare. Dessa tvenne fall äro säkra ombinationer, af hvilka den ena eller andra, It efter som omständigheterna föranleda, snart lir förverkligad. — Förunderligt är, att Durams betänkande om Canada, som den 34 Jauari af honom öfverlemnades till ministeren, OR RR TA mm AKA ee