Aftonbladet – 5 mars 1839, sida 2

sten på motiver förekomma till stort antal i de tilltalades förklaring; men då dessa, dels blifvit i detta blad resumerade, dels tillräckligt inhemtas af Justitieombudsmannens detaljerade vederläggning, intaga vi blott denna: Vid granskning af Domarens och Juryns, serskilda åligganden i tryckfrihetsmål, finner man att den sednares verksamhet icke inträder förr, än målet är färdigt att öfverlemnas till afdömande. Juryn skall då yttra sig angående den anklagades skuld eller oskuld, samt, i händelse han fälles, om det Lagbud, hvaremot han brutit. Att svaret innefattar den första och vigtigaste lagtillämpningen, kan icke betviflas. Ej dessmindre återstår för domaren skyldighet att pröfva och afiöra målet. Honom tillhör den sednare delen af lagtillämpningen. Har Juryn förklarat den anklagade icke skyldig, eller skyldig till ansvar efter ett lagbud, som ovilkorligen utsätter ett straff, blir domstolens utslag föga annat, än en formalitet, hvarigenom Juryns beslut, hvilket för detsamma innefattar fullgiltig grund, till vederbörandes iakttagande kungöres. Helt annorlunda är förhållandet, derest Juryn, såsom I målet rörande Åssesoren Crusenstolpe tillgått, anser den tilltalade brottslig efter ett lagrum, som stadgar flere straffarter eller flera grader inom samma art. Juryns utlåtande innehöll der, och kunde icke innehålla mera, än att svaranden var skyldig till det angifna brottet och skulle straffas enligt 3 Kap. 4 S Missgerningsbalken, efter dess lydelse i Kongl. Förordningen den 30 Maj 4835. Domstolen fick således häraf veta, att Crusenstolpe borde straffas till lifvet, eller med fängelse från 2 till 40 år. Men hvilkendera straffarten eller graden, som skulle användas, derom upplyste utlåtandet icke något. Valet af straffbestämmelsen inom det anvisade lagbudet tillhörde ensamt domstolen, som dervid ägde att ställa sig till efterrättelse den i berörde lagbud jemväl gifna föreskrift, att straffet skulle mätas efter brottet och omständigheterna dervid. aTvertemot den i förklaringen uppställda argumention, torde det således få tagas för afgjordt, att icke någon öfvergång finnes från Juryns premiss, att den anklagade brutit emot åberopade lagbudet, till domstolens slut, att straffet skulle vara tre års fängelse, icke mer och icke mindre. En serskild grund måste finnas, som bestämt domstolen att välja denna och någon annan straffgrad. Att en sådan grund bör sökas i brottets beskaffenhet eller i omständigheterha dervid, eller i begge, kan förmodligen ej bestridas. Redan i underdåniga anmärkningsmemorialet har jag yttrat, att domaren, lika litet som hvarje enskild, kan förmenas, att hos sig stadga en annan tanka om å!alade brottets beskaffenhet, än den Juryn, genom dess utlåtande, tillkännagifvit, och att domstolen, som dömt Assessoren Crusenstolpe till en svårare straffpåföljd, måste anses hafva delat Juryns mening om hans brottslighet. Min öfvertygelse angående åtalade handlingens karakter har föränledt denna anmärkning. Svaret i förklaringen, att Juryns utlåtande i denna för den speciella lagtillämpningen i förevarande mål ytterst vigtiga fråga, ensamt låge till grund för Domslutet, synes innefatta ett indirekt erkännande, att den i Grundlagen föreskrifna pröfringen af sjelfva saken alldeles uteblifvit. Men hvarken detta svar eller det i sammanhang dermed stälda påståendet, att mo tiverande i saken uti tryckfrihetsmål ej i något fall ens vore tillåtet, måtte kunna för gällande antagas; så vida brottets beskaffenket svårligen kan bedömas utan pröfning af sjelfva saken, och pröfning förutsätter motiver, ehvad de ef domaren uttalas elier äro bonom förbehållna, blott de tjena honom till rättelse vid domslutcets fattande. Men ehuru, vid det förhållande, att domstolen underlåtit att pröfva brottets beskaffenhet, omsländigheterna dervid icke höra i betraktande komma, lärer imedlertid ej kunna godkännas, att domstolen, som genom dess beslut antydt, att omsländigheter ägt inflytelser till förhöjning i ansvaret, icke uppgifvit eller sedermera velat förklara desamma. Det är obestridligt, att serskilda mildrande eller försvårande omständigheter kunna och böra inverka på den brottsliges straffbarhet i de fall, der valet emellan serskilda straffarter eller grader är domaren anförtrodt. Det är också sannt, att lagstiftaren icke velat el!er kunnat på förhand uppställa positiva reglor för utöfningen af domarens pröfningsfrihet i detta hänseende. Orsaken härtill bör tvifyelsutan sokas deruti, att omständigheterna nästan uti hvarje brottmåli oändlighet variera och att det följaktligen vore omöjligt. ofta skadligt att genom dylika reglor lägga band på domarens fria bedömande. Men om än omständigheterna voro för lagstiftaren okända eller såsom i förklaringen säges, tillfälliga och obestämde, så måste de för domaren, hvars behandlingar gerningen in concreto tillhör, framställa sig tydliga och bestämda. Aro begreppen om hvad som skall inverka på domslutet icke hos domaren klara och bestämda, beror det af slumpen, om slutet blir riktigt eller ej, ty af obestämda premisser kan man ej, utan fara att fela, draga bestämda slutsatser, Det är till och med svårt att inse, huru enstämmighet i beslut hos en domstol, bestående af flere ledamöter, kunnat tillvägabringas, om domskälen icke kunnat vid öfverläggningen med tydlighet uppställasMan bör icke tro att det med fullt allvar i förklaringen säges, catt domaren skulle äga inom vissa gränser, arbitrera avid straffgradens utmätande: det vill efter vanligtspråkbruk säga döma efter godtycke. Icke eller bör man misstänka, att domstolen ansett sig sakna hoctämda skäl för Sitt ifråovavarande utslag, för så