Aftonbladet – 2 mars 1839, sida 2

na den förras eller åtminstone representerande ministrarnes hufvudgrundsatser, på det de icke må behöfva arbeta en lång tid endast för att sedan få sitt arbete omkullslaget, så är detta så mycket mera oundgängligt i Sverige, der ämnena för hvarje riksdasgsverksamhet utgöra en sådan massa, att man kunde häpna vid blotta uppräknandet deraf, och der utarbetandet af hvarje ämne i och för sig kunde fordra en hel riksdag. Då man nu dert till känner, huru föga benägen den Svenske Justitie Statsministern är för den nyare iidens ider i rättsläran, hvarpå man blott behöfver citera såsom bevis hans ihärdighet för dödsstraffens bibehållande, hvarföre också, sedan han emottog detta höga embete, nåd i lifssaker mera sällan än tillförene förekommit, så äro apparencerna mahända icke serdeles lysande. er Freya för i går berättar ett factum, som vi jemväl hört ifrån andra håll bekräftadt, nemligen att icke mindre än sju af hufvudstadens bagare blifvit pliktfällde, för det de sålt torrt bröd på torgen. Efter hvad en och annan trott sig veta, skola dessa beslag blifvit gjorda på bagarnes eget föranstaltande, för att visa den sista författningens orimlighet, som förbjuder bagarne, hvad den tillåter landtmannen, att införa torrt bröd på torgen. Denna förmodan vinner stöd af flere omständigheter; först, att det redan är längesedan det första beslaget gjordes, hvilket då genast blef bekant bland alla bagarne, men att de det oaktadt fört ut bröd till salu. För det andra, att författningen var ganska väl känd af alla bagarne, och att brödets utförande på torget således icke kunde hafva annat syftemål, än att försöka, huruvida den skulle tillämpas. För det tredje ändtligen, och detta är den märkligaste omständigheten, finner man, att bagarnes organ Freya, långt ifrån att taga illa vid sig öfver dessa heslag, tvertom ganska lugnt resonerar, att polisen handlat fullkomligt legalt vid beslagen, och att felet ligger i sjelfva förbudet. Huru det nu må vara med anledningen till beslaget, så är det i alla fall visst, att bagarne härigenom på det mest obestridliga sätt ådagalagt förordningens absurditet, att i ett hänseende göra borgarnes rättighet, som skatta för sin tillverkning, inskränktare än landtmannens, som icke skattar för bakning, men bagerihandteringens idkare böra å andra sidan icke glömma, att alltsammans ytterst härleder sig från deras egen önskan att behålla indelningen af bodarna, hvilket skapa ett slags uteslutande rätt till försäljning af det färska brödet i vissa trakter. Imedlertid lärer det ej kunna sättas ifråga, att icke förbudet för bagarne, att åtminstone konkurrera med landtmannen på torgen, måste upphäfvas. HRK SEE Aa