Aftonbladet – 1 mars 1839, sida 3

vet, midt: ibland Furkar och hedningar, och vraket efter Ode? försöker att cöfversegla Jutland, sedan denna segiåts misslyckades för öden sjelf. En Svensk Grefvinna bortryckes i Konstantinopel af pesten och en dito dör strådöden i Stockholm — båda i sina blomstrande år och i fill njutning af lifvet. Påften i Rom utnämner Italiens lärdaste man till Kardinal och Biskopen i Lund utnämner en Aman, en sin manv till Kontraktsprost. Gosselman, den aresande landsmannen,, håller i Svcriges Statstidning föreläsningar öfver, huru förträffligt det är att få ett godt mål mat, när man är riktigt hungrig, och Ha4b:rg, gossen med lockar af gull, vill på Cervantes och Byrons axlar klifva upp till en profession i Lund. Hartmansdorff håller silt intåg uti aCalmare stadv, och — nej, till honom finnes icke något motstycke. Fröken Schoul!z sjunger åter i Sverge, och David i Qvistofta skrifver äter anonyma artiklar i Helsingborgs-posten. Flachen och aCarlstad-blackan, rectius: ablackan, opponera mot liberalism och tryckfrihet. et Följande drag af det s. k. aläseriet i Danmark visar, huru detta annorstädes hedrifves alldeles som hos oss: cEn dag i förliden Dec. månad, kl. omkring 6 e. m. samlades på Morsö i Limfjorden en stor mängd af båda könen, dock mest fruntimmer, och uppfyllde snart, icke blott hvardag gsstugan och sofrummet, utan äfven förstugan, så att många måste stå utanför under bar himmel. En högtidlig tystnad, afbruten af en djup suck, som genomlopp hela församlingen, förkunnade presidentens eller den andlige talarens ankomst. Denne satte sig framför ett bord med tvenne ljus och uppslog en postilla eller dylikt. Men innan han började, sjöngo en 20 eller 30 stämmor afvexlande nägra vers ur en andlig sångbok, på det sättet, ati ett par strofer isänder först upplästes och sedan afsjöngos. Derpå uppläste presidenten en lång predikan och inströdde deri sina förklaringar. Sedan slog han igen boken,vände sina blickar mot höjden, suckade och hof så upp sin stämma till ett tal om nådens utdelning, hvaruti äfven hela hans egen omvändelsehistoria förekom, och hvilket allt, under stigande pathos förde till det facit, att han sjelf varit en gref syndare, beständigt bedit och bedit, men utan verkan, ty djefvulen var icke ännu utfaren. Nu var han deremot en sann kristen och önskade ast de öfriga voro så med. Handlingen slutades med en ny sång efter ofvan anförda method. En ung vacker flicka låg under allt detta vid hans bröst och göt sina fromma tårar i hans sköte, samt emottog af honom den trösten: var vid godt mod, min piga, dina synder förlåtas dig. Derpå spejade predikanten med ängslig blick omkring sig åt alla sidor, och utbrast slutligen: o Gud! Hvar är den fromma qvinnan, hustru N. N,? hvar är hon, kvar är hon? Dertill svarade en röst; chon sitter här utanför och gråter, och kan ej komma in för folkets mängd. Häröfver yttrade predikanten sin största ovilja, med den anmärkningen, att det var högst orätt, att en person, öfver hvilken Guds ande hyilade, skulle stå utanför, meden så många främmande af nyfikenhet togo platsen inuti. Derpå reste sig Jens Cordtsen, som afsagt sig sockenfogdetjensten, emedan denna verldsliga befattning stod i strid med hans andliga, och höll en oration, innefattande en filosofisk kalkyl öfver antalet af syndare, hvilken slutade dermed, att de voro syndare allesamman, och nästan ingen cutvald). Derefter täcktes presidenten tillstädja den fromma qvinnan bandkyssning och omfamning, samt nickade så en vänlig helsning åt alla sidor, med tillsägelse, att nästa samling inträffade efter 14 dagar, en profetia, hvilken ställets pastor dock hindrade att gå i fullbordan.