Aftonbladet – 27 februari 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN Vetenskaplig upptäckt. Vårt land har åter att fägna sig af en ny vetenskaplig upptäckt inom chemiens omride, hvilket redan förut blifvit riktadt af Svenske lärde, jemförelsevis mera än af några andra. Hr Professor Mosander har nemligen i den s. k. Aspnäs Ceriten, funnit, en ny jordart, som lärer komma att kallas Lantan-jord. Intressant tecknisk uppfinning. En lärare i rilkonsten här i Stockholm har lyckats sammansätta en art vaxkritor, något när liknande dem, hvilka begagnas till lithografiering, men med den förändringen, att dessa med fördel låta, i stället för svartkrita, använda sig till ritning på papper framför vanlig, i pensioner och skolinrättningar, der man sällan och endast hos några få avancerade elever kan använda den vanliga svartkritan. Dels i anseende till svårigheten för barn att formera den och dels för dess egenskap att lätt sudda och sota ned alit omkring sig, så alt arbetet sällan kan hållas snyggt, bör denna uppfinning blifva af stort värde, äfvensom vid teckningar af naturen samt vid Artillerieoch Fortifikationsritningar, emedan teckningen genast kan med behörig skuggeffekt utföras och oförändradt förvaras som ett steniryck. Vid blomstermålning och lanskap med vattenfärger och på arbeten underlagda med fina bilyertsskuggor, ger den en förvånande vacker skuggeffekt; den suddar ej från sig, behöfver ej formeras, emedan den gjutes spetsformig och formeras sedan mest genom gnidning. Den kostar mindre än vanlig krita, skall, enligt hvad oss blifvit sagdt, gå fortare att skugga med och bidraga till en lätt hand, ty stilten äro af papp. Vi hafva selt åtskilliga profver af sådana ritningar, hvilka 1 klarhet vida utmärka sig framför de flesta svartkritarbeten, och likna vackra stentryck. Sådana arbeten förevisas ock i de boklådor, der kritorna komma att hållas till försäljning: hos Bokhandlarne Hedbom, Norman och Ahlberg. PN —— — Niniche, den trogne hunden. Djurens historia är rik på händelser, bevittnande hundarnes trohet och tiilgifvenhet. Följande tilldragelse torde ej finnas ovärdig en plats i denna samling. Berthaut, en gammal soldat från kejsaretiden, dog för omkring tvenne år sedan, och efterlemnade två varelser, som han älskade, och de enda i verlden, hvaraf han var älskad: nemligen: sin hustru och sin hund Niniche, Mannens död satte enkan i ett tillstånd af yttersta behof, och som hundens underhåll endast var en tunga för henne, beslöt hon, ehuru mycket det kostade på henne, att göra sig af med honom. Det var en svår uppoffring, ty äfven hon hyste mycken tillgifvenhbet för sin mans oskiljaktige följeslagare. Hon anförtrodde honom derföre åt en handels-expedit, som reste till Lyon, och rekommenderade honom, med tårar i ögonen, åt hans omsorg. Niniche måste då följa sin nye husbonde, men efter ett par månader vat han tillbaka. På samma sätt lemnades han åt flere personer, men hvarje gång fann han tillfälle att undkomma och återvända till sin gamla matmoder. Denna trohet gjorde skiljsmässan hvarje gång svårare för den fattiga enkan. Slutligen fann hon likväl en man, som skulle resa till Ryssland och som ville emottaga Niniche; denna gäng trodde hon, att hennes uppoffring åtminstone skulle leda till ändamålet. En lång tid förflöt äfven, utan att hon hörde något af bunden, då hon oförmodadt en dag märkte, att nå