Aftonbladet – 27 februari 1839, sida 1

FRAÄNARIKE, Den ifver, hvarmed allenastyrande-systeme: i Frankrike fortsätter sina epurationer, och, genom alla för minsta grad af oberoende misstankte embetsmäns afsättning, söker trygga detsamma och hålla dess boja sluten kring folket, som olyckligtvis icke kan afsättask, gifver i nämnde land, liksom annorstädes, der systemet vunnit burskap, anledning till lärorika reflexioner. De förföljda embetsmännen se deraf, hur det godtycke, för hvilket de böjt knä, lönar sina tillbedjare, och, likt Roms imperatorer, epurerar vänner, syskon, föräldrar och barn, till dess slutligen blott slafvarne återstå; folken lära deraf att, systemet en gång bragt i utveckling, ej stannar förr, än all myndighet förlorat sin moraliska kraft. Hr Persils afsättning är ett frappant prof på en sådan den ,oföränderliga tankansq stigande misstänksamhet, och vi meddela derföre ett par franska publicisters reflexioner öfver denna företeelse, samt göra början med Le Commerce,som säger: aMan måste medgifva, att Hr Persils afsättning innesluter en grundlig och tröstrik lärdom. Hvem kunde väl hafva trott, att denne man skulle falla för slagen af den reaktion han sjelf så if-. rigt befordrat? Hvad! deputeraden af 1831, generalprokuratorn, som efter belägringsförklaringen, fordrade tvänne skriftställares hufvud: der. förste förkunnaren af den läran att ckonungen både styr och regerar; den flammande förfäktaren af septemberlagarne, afsatt, förbigången, förklarad ovärdig de nådebetygelser, dem han så dyrt och genom så beryktade medel betalt!. Och hvarföre? Emedan han ett ögonblick ledsnade vid reaktionen, emedan han en gång vågade yttra: adet är nog. I detta ögonblick äro alla hans förtjenster — sorgliga förtjenster i landets ögon, ärorika i hofvets — med ens försvunne. Han trodde sig hafva gjort nog, gilvit tillräckliga underpanter, visat en tillfyllest lydig förblindelse för rättigheten; att en gång stå still Men finns någon tacksamhet hos reaktionerne, begripa de att det gifves en gräns för de passioner, dem de fordra att oupphörligt finna i brand? Tre män hafva tjent det närvarande systemet till hufvudverktyg: Bugeaud, Gisquet, Persil; den förste förnekades, den andre uppoffrades, den tredje afsattes. Hvad den sista beträffar, som sjelf förjagat och afsatt så många, hafva vi verkligen ej förmåga att sörja öfver hans olycka, och den enda tröst vi kunna egna honom är den bekanta sanningen: såsom man sår får man ock uppskära. National reflekterar öfver samma ämne på följande sätt: Om tankefrihet, samvetsfrihet, familjers och medborgares personliga frihet ännu är dyrbar; om embetsmännren ännu önska att bibehålla åtminstone en skugga af oberoende och personlig värdighet; så måste de alla förena sig mot denna andelösa och brutala despotism. Men det är likväl icke hänseendet till detta, som i synnerhet fäster vår uppmärksamhet vid de mått och steg, som träffat Herr Persil, Mottei och andra embetsmän, till hvilka listan lärer innehålla talrika supplementer; hvad man främst måste bemärka, är riktningen af den magt som för 8 år sedan narrade nästan hela Frankrike, till och med Lafayette och Dupont de VEure, och som från felsteg till felsteg, från epuration till epuration, kommit derhän, att sjelfva Hr Persil betraktas såsom misstänkt. För åtta år sedan fattade hela verlden, med undantag af en handfull klarsynte män, förtroende till framtiden och understödde administrationen med all kraft: knappt hade sex månader förflutit, förr än Lafayette drog sig tillbaka. Få dagar derefter kom turen till Lafitte, Gerard, Odilon Barrot; derpå förklarades Hr de Broglie för omöjliga, så Clauzel, så Thiers, så Guizot och hans vänner. Alla menniskor af någon insigt eller minsta kraft i viljan hafva blifvit bannlyste af kamarillan, som slutit sig inom sina fyra väggar, och endast på sina egna kreatur utöfvar något inflytande, i det hon beständigt till varning håller en spegel för deras ögon. En regering, som så handlar, har gjort sig skyldig till det största fel, hon möjligen kunnat begå. Hon blottställer begreppet om en styrande myndighet, till och med hos ett folk, det mest förtroendefulla och lättstyrda man kan uppleta. I det hon gjort statens tjenare tilllegodrängar, har hon förnedrat makten, och en lånvg tid skall