Aftonbladet – 25 februari 1839, sida 2

ställe skulle väljas för rikets förenade Högskola Man tänkte i första hand på Stockholm, och man begrep icke vådan häraf, då universiteter i så många andra hufvudstäder (Köperhamn, Berlin, Munchen, Paris) visat sig icke gå under. Tvertom hoppades man stora fördelar af en vexelverkan emellan lärdomen och det yltre lifvet, som kunde medföra nödig förbättring för dem begge två. Man tyckte sig icke sakna exempei på professorer, som genom resor till hufvudstaden vunno en säkrare kännedom om samhällets åtminstone mekaniska sida, såvida denna nu genom regeringsfunktionernas centralisering i hufvudstaden står att klarare betrakta der, än på något annat ställe i riket. Det är helt annat, att efter förut fattade meningar och subjektiva tycken hemma på sina väggar uppmåla figurer — för kärlek elier för hat — dem man tillbeder, eller dem man piskar, utan att märka det dessa figurer hafva ingenting motsvarande i verlden. Framför allt hoppades man, att om professorerne bosaties i Stockholm, skulle man icke rörande det progressiva i tiden få höra från några af dem så underbara omdömen, som tt. ex. att tiden åsyftade samhällets omstörtning eller olydnad mot lagarne m. m., då hvar och en, som ej efter godtycke läser iluften hvad nyheter han vill, utan ser hvad som verkligen står tryckt på papper, längesedan vet, att tidens tal just består i en klagan öfver, att befintliga oeh gällande lagar tyckasicke följas, ait författe ningarsynas af embetsmän och myndigheter kringgås, att sak och verklighet liksom få stå tillbaka för ordasält, samt slutligen att talang, praktisk förmåga och arbetsdrift måste vika bort ur embetsmannaklassen, om vid befordringar derpå föga afseende göres, så fort nyssnämda egenskaper råka i kollision med namn och slägtrelationer. Man hoppades, att lärde män genom vistande på stället skulle märka, att det i sjelfva verket mest både loyala och royala — när man dervid fäster meningen af sann tillgifvenhet för konung och fädernesland — måste bestå uti att vilja se regeringen äga de bästa stöd. Man hoppades omsider också, att kunnige män skulle lära skilja emellan begäret att försämra menniskotillståndet genom samhällets omstörtning (ifall en menniska någonsin hyst ett så naturvidrigt begär), och önskan att förädla samma tillstånd genom bortarbetandet af olägenheter, som vidlåda samhället. Om man således å ena sian förmodade en vinst för lärdomen genom umgänge med det yttre lifvet, så hoppades man en icke mindre fördel för det sednare genom beröring med lärdomen. Då det nemligen genom regeringsfunktionernas ceniralisering i hufvudstaden ej kan undvikas, att hela riket influenceras af Stockholm, så måste det icke vara någon ringa sak för riket hurudant Stockholm är. Herrar academici (proI fessorer, adjunkter och docenter sammanräknaide) gå redan till öfver femtio personer. Män af de högsta kunskaper, som stå att ernå i alla grenar, af den bästa vilja, som bör kunna tänkas, af de ädlaste seder, man bland menniskor har rätt att fordra — bosätt desse män i Stockholm, och hvad skulle icke en sådan massa af värme och ljus uträlta ien population af knappt 80,000, hvaribland för öfrigt en ganska ringa del utgör den för hela riket inflytelserika, och som följaktligen för rikets gagn behöfde af de femtio upprätthållas i det ädla? De lärde borde betänka detta och icke undandraga sig ett så stort kall. — Man anför väl betänkligheter för studentkorpsen, att vistas i Stockholm; och dem tvåfaldiga: svårigheten att lefva och faran för sederna. Det förra lärer dock vara osanning, emedan studenter, som äga några medel, säkert i Stockholm kunna erhålia mat och hyra (på malmarne, isynnerhet Södermalm — som af alla Stockholms delar skulle erbjuda största fördelarne för anläggande al universitet) lika billigt som åtminstone i Upsala: de studenter, åter, som sakna alla medel, och genom bigöra nödgas upprätthålla sig, skulle lättare i Stockholm än annorstädes vinna konditioner eller ennan förtjenst. Det sednare, faran för en läi sande ungdoms seder i kufvudstaden, är vigtigast. Besynnerligt likväl, att man icke isjelfva det dygdiga Tyskland funnit förskräckligheten häraf? Saken måste till sluts endast bestå deri, att faran icke gifves. Det mest välgörande för sedernas bibehållande bland en studerande ungdom är, efter vår tanka, möjligheten för den att få lefva i skötet af en god, huslig krets;