Aftonbladet – 25 februari 1839, sida 2

mnenstagare uppsta genom prolcssorernes omDyten och vindkast) i sina läroämnnen. Vi sade, alt dessa ändå vore mindre anmärkningsvärda i de öfvernaturliga vetenskaperna, efter de der knappast kunna undvikas; äfvensom de der också blifva mindre skadliga, enär få studenter fråga efter att på allvar inhemta så beskaffade ämnen från kathedern, sedan själ och hjerta snart säga dem, att Gud, deras eget genom det himmelska ordet renade imre, och lifvet sjelf bland menniskor äro de bästa och egentligen ende läromästarne i dessa höga, heliga ämnen. Systemkasten och öfvergångarne från en Högmark tull en Hötjer, derifrån till en Grubbe, en Atterbom och slutligen en Schröder, hafva derföre icke gjort så djupa sår, huru högst märkliga olikheter än företett sig mellan desse mäns föredrag. Ty de tala om philosophi, och dertill med om en theoretisk. Något betydligare voro känningarne af skillnaden emellan den praktiska philosophiens män, sådane som en Boöcthius och sedermera en Biberg. Svårigheterna måste här äfven blifva betydligare för den akademiska ungdomen, derföre, att en större myckenhet studerande för examina till embetsverken måste passera igenom den praktiska philosophien; och det är sannerligen svårt att säga, huru man å ömse sidor (både såsom lärare och lärande) här slutligen ens kunnat hbjelpa sig, om icke en lättare fason, som jemnar: allt i verlden, småningom blifvit använd. Olikheternai fordringar inom de akademiska disciplinerna hafva också alltid medfört stora ojemnheter: mången torde ännu minnas med hvad lätthet ett laudatur kunde utbekommas af Svanborg, ett cum laude af Knös (orientalisten); hvaremot något slikt föga stått att vänta aft. ex. en Lindgren. Följden är — för att exempelvis tala om magistrar — den fullkomligaste olikhet emellan den sanna betydelsen af betyg, utdelade vid olika promotioner. Brukar man icke att tala om oxpromotioner? Summan af betyg, som en kandidat vid en promotion undfått, har kunnat vara vida mindre än hvad en annan kandidat erhållit vid en annan promotion, och den förra kan det oaktadt vara arevera, den sednare högst öfverlägsen i kunskaper. Sådant måste bli en naturlig följd af skilda personers olika sätt att utföra saken, så att vid alltsammans föga vore att erinra, om icke menniskors befordran, mätandet af förtjenster, och jemförelser af ganska vital natur för den välsignade utkomsten härigenom komme att grundas på en princip, som visar sig nästan så kullrig som det slippriga klot, hvarpå lyckans eller nyckens gudinna står. Men nu komma vi just till frågan om de två universiteten. Hvar och en finner, att olägenheterna, som uppstå genom betygens skil da valör, när professorer till följd af vetenskaI pernas stigande utveckling eller af andra grunder afgifva dem så högst olikartadt, dock måste vara vida mindre, om de blott förekon.ma vid eft enda universitet, emedan betyg-skiftningarne då åtminstone ej kunna inträffa annorlunda än för skilda perioder i tid: således kan exempelvis en Upsala-magister af 1809 gå med lavdatur i en sak, der han i sjelfva verket till sina kunskaper står vida under en 48492-, -43eller -48års magister, som isamma sak blott har adprobatur att uppvisa. Detta är visst alltid vid befordringar illa; men skillnaden i tid gör likväl, att icke så många konkurrenter till samma syssla infinna sig med betyg från promotioner på 3, 6, 9 a 492 års distans ifrån hvarandra. Men när alldeles vid samma tid examinandi i samma sak kunna få högst olika betyg vid det ena universitetet, emot för vid det andra, och dessa betyg sedan konkurrera vid hefordringar, så finner man, att verklig rättvisa snart sagdt blir omöjlig att skipa, och att ett mer eller mindre äiskvärdt chaos i stället går ju utbreda sig öfver det hela. Så länge äerföre universitets-examina och derpå grundade befordringar fortfara som de äro, så måste också universiteternes tvåhet vara ett stort ondt. Fördes ungdomen derhän, att fö I studera för studiernas skull och för den nytta, som den kunde påräkna genom verkliga kunskaper, istället för betygade kunskaper, så kunde tilläfventyrs den vinsten af två universiteter uppstå, att en ädel täflan mellan professorer i samma ämnen derigenom åstadkommes. Man vet, att allvarsamma öfverläggningar, bå