Aftonbladet – 25 februari 1839, sida 2

OM UPPFOSTRINGSVASENDET I SVERIGE. (Forts. fr. 2 31) g 3. Om Universiteterna. Våra läsare påminna sig säkert, att vi i Sverige hafva två universiteter. Två: de äro således icke ett. Vore de allenast ett, så skulle flera märkvärdiga företeelser icke äga rum, till upplysande hvaraf vi endast må anföra följarde series af föreställningar, hvilka naturligt föra tankarne till den så mycket omtvistade punkten: universileternas sammanslående till ett. Vi få likväl på förhand erinra, att vi här endast referera den tanke-series, som leder till sammanslagningsfrågan, men 1 afseende på afgörandet förhbehålla oss den reservation, som vi infört mot slutet deraf. Hvarje professor her naturligtvis sut sätt ati behandla sir vetenskap. äfven vid samma akademi måste derigenom hända, att en och samma vetenskap framstår i en helt annan och ny dager, när dess professor atidit och fått en efterträdare. När förändringarne i professorernes sätt bestå i förbättringar och i ett rent sträfvande att följa med tidens upptäckter, så äro de både berömvärda och oumgängliga. Bestå de åter allenast i den nyck, som emellanåt påkommer dödlige, att göra sin ringak person märkvärdig genom absoluta fördömanden af allt hvad företrädaren gjort, och genom påhitt, som, om de ieke gagna en arm åhörande ungdom, åtminstone medelst fruktan för stundande tertamina och examina tvinga den till respekt och äfven möjligen tili andra gärder än blotta aktningens, så äro sådana skiftningar i professorernes lärosätt af en betänkligare art. Man förundrar sig likväl mindre, när omsvängningarne ske i vetenskaper, som angå öfvernaturliga ting: man vet redan af philosophbiens historia, att de här höra någorlunda till sakens vilkor. När således Hötjer i sina dagar uppträdde i kathedern med det nobla föraktet lysande ur ansigtet, gesterna och alla later, så tänkte man på hans välbekanta företrädare, fann Höijers anspråk grundade, och gladdes åt att ändiligen en gång halva fått sjelfva den sure till lärare i en vetenskap, som man önskade se uppfriskad på hvad sätt bäst ske kunde. Imedlertid dog också Höijer, och redan hade man genom suceessorns nitfulla upplysningar fått veta, att det icke heller en gång med Höijers phbilosophi stått alldeles helt till. et är visst säkert, att det Sanna, som philosophien önstar vidröra, allItid i grunden måste vara sig likt; men systembytet i kathedern liknar thronförändringar i politiken: universitetets ringa aktade pleds (studenterne) komma dervid i samma bekymmer, som politikens plebs (nationerna): de vilja så gerna vara lydige och hörsamme, de vilja så oändligt gerna i tentamen göra all möjlig reda för sig. Då således nu en professor alldeles utan studentkorpsens förskyllan med döden af I går, och efterträdaren inför ett nyit system, ny 7 logik, nytt förnuft, nya böcker — hvilket allt ieke skadade — men tillika nya och förut johörda fordringar för examina, hvarpå betyg l grundas, och byarpå ändtligen framtida utsigter till bergning och utkomst fotas: hvilken djup grämelse och, såsom vi tycka, ej orättvis smärta skall icke då en examinandus känna, som i hast ser sig beröfvad hela sitt med fierarig svett och möda samlade kapital af glosor ), svar och nöjaktiga utvägar att reda sig med? Han ser flere af sina kamrater, som en kort tid förut med alldeles samma quantum och Quale af inre förmåga gjort ifrån sig, nu gå lycklige med goda betyg på fickan, då deremot han utan egen skuld och blott till följe af ett oblidt öde, som burit hand på hans professor, finner sig nödsakad alt göra om sin kurs för en oi t l väntad, ny man. Man finner lätt, att denna sorgliga tafla, som är en bild, troget taee te Me sv EP fon gen ur verkligheten, skulle vara helt annan, om studium af intresse för sak allmännare kunde äga rum. Men att ett sådant studium, med ganska få undantag, vid universiteterna är omöjligt, kommer 4:o af de lägre förberedande undervisningsanstalternes nuvarand? beskaftenhet, till följe hvaraf (se föreg. 8.) personer blifva studenter utan akademiska anlag, och utan en så ) Vi säga glosor derföre, att, sådan ställningen revera är, kan (af sköl som nedanföra sec! dat niemförlivt större antalet af 6