Aftonbladet – 23 februari 1839, sida 3

omkring den och önpskade så innerligt, att den snart måtte upplåta sig för honom och att han måtte blifva en duglig skådespelare. Icke kunde han den gängen ana, att tio år senare skulle ett af hans dramatiska arbeten blifva upptaget med ett stormande bifall och han sjelf för första gången tala till publiken. — Dagen efter tog han på sina bästa kläder och begaf sig på vägen för att aflägga sitt rekommendationsbref till den mägtiga dansösen. Länge lät damen honom vänta i trappan och då han slutligen fick audiens, misshagade han konstnärinnan genom sitt enfaldiga väsende till den grad, att hon höll honom för galen och det så mycket mera som bon allsicke kände den person, som skrifvit rekommendationsbrefvet. — Nu vände Andersen sig till Theaterchefen och anhöll hos honom om engagement, men också här misslyckades hans försök. aHan var ailtför mager till Theatern blef svaret. — Nedslagen stod nu den stackars gossen, utan den ringaste utsigt; han kände ingen, som kunde gifva honom råd och hjelp, ingen, vid hvars bröst han kunde fälla sina tårar. Om några dagar bade hans hela kassa smält tillhopa till en Riksdaler. Under det han bedröfvad vandrade genom de folkrika gatorna, föll det honom in, att ännu hade ingen hört hans röst. Han uppsökte derföre Prof. Siboni, och kom dit just vid ett tillfälle, då denne hade hos sig ett stort middagssällskap, hvaribland voro Skalden Baggesen och Kompositören Prof. Weyse. En munter uppasserska öppnade dörren och släppte gossen in. Han berättade nu ganska uppriktigt, huru öfvergifven han var och hvadlust han hade att komma in vid theatern samt väckte intresse hos sällskapet genom sitt naiva framställningssätt. Han fick både sjunga och deklamera ur Holberg för sällskapet. Siboni åtog sig att utbilda hans röst och Weyse samlade honom en kollekt af 70 Rdr. Nu var glädjen för den unga Andersen öfver all höfva; men den varade icke länge, ty han förlorade sin röst i målbrottet och fick af Siboni det rådet att gifva sig till något handtverk. Imedlertid var ynglingen envis i sitt beslut att stadna vid theatern och då han icke kunde bli sångare, ville han lära att uttrycka sina känslor med benen och förmådde en af Solodansörerne att lemna sig undervisning i dans. Under denna tid hade han sysselsatt sig med att författa, och en dag kom han fram med en versifierad tragedi, som tillfölje af den lätthet, hbvarmed han förstod att behandla språket, väckte Oehlenschlägers, Ingemanns och fleres uppmärksamhet. Men vid theatern kom han ännu icke att få debutera; i stället fritog man honom från förpligtelsen att freqventera dansskolan, och man önskade, att han skulle använda sin tid till vetenskapliga studier. På denna tid blef Konferensrådet Collin Theaterdirektör, och denne skarpsinnige man insåg snart hvad som bodde inom den unga skalden. Han rådde Andersen att öfvergifva dansskolan och theatern samt utverkade hos Konungen så mycket, att den unge Andersen fick ett stipendium och blef afskickad till en skola i provinserna. Nu började Andersen att läsa de gamla språken och den 17:årige ynglingen måste finna sig uti att lära de första elementerna bland 40:åriga gossar. Rektorn behandlade honom imedlertid mycket hårdt, frånkände honom alla anlag och glömde sina pligter som offentlig lärare till den grad, att han gjorde den stackars ynglingen till föremål för kamraternas hån och satte honom i ett tillstånd af själslidande, som innan kort skulle hafva tillintetgjort honom, om icke den ädle Konferensrådet Collin hade ryckt honom ur sin belägenhet. Då nemligen ett par år förflutit, reste en af lärarne till Köpenhamn och omnämnde för Konferensrådet, huru illa Andersen blifvit behandlad af Rektorn. Så snart Collin undfått underrättelse härom, tog han Andersen straxt ur skolan och lemnade honom till en privat lärare. Ett år sednare (4828) blef Andersen akademisk medborgare i Köpenhamn.) Få månader derefter utkom hans aFodreise til Amager,, en humoreske, som vann så mycket bifall, att inom några veckor behöfdes en ny upplaga. Nu blef den unge författaren öfverallt upptagen med förekommande vänlighet. Den Danske öfversättaren af Shakspeare, Kommendör Wullf, den berömde Fysikern, Prof. Örsted, och månge andra ansedda familjer upptogo honom som vän i sina hus och familjen Collin skänkte honom ett faderligt hem. Uti almprovisatören, skall författarens egen ungdomshistoria ligga till grund; han lärer deri, enligt danska kritikers påstående, skildrat flere af sine gyonares familjer i Köpenhamn, men gifvit åt det heia poetisk framställning och en Italiensk kolorit. Han har haft stränga kritiei bland sina landsmän, och Molbeck lärer varit den skarpaste; men hans personligket och hans arbeten hafva förvärfvat honom många vänner och gynnare och hans publikum är ganska talrikt. Ett litet stycke, som heter aLyckans Galoschers, är högst originelt. Det utkom tistl. år, men är mindre allmänt, hvarföre vi vid tillfälle skola deraf lemna några profbitar. ) Först sedan Andersens Improvisatör bade utkommit och blifvit upptagen med odeladt bifall, erkände Rektorn sitt fel, räckte Andersen handen till försoning, och beklagade den villfarelse, hvartill han gfort sig skyldig, då han sökt nedtrampa Skaldens uppspirande talang. EE — Rekonvalescenten. En dag i sistlidne Januari infann sig på herr Dupriers restauration i Paris en person i en ganska modest drägt, men som lät servera sig en temligen komfortabel -mål