Aftonbladet – 22 februari 1839, sida 2

kxunskaperna onyttiga eller olverilödiga. De så mycket omordade näringsskolorne, der de än existerat, hafva icke tjent mnäringsidkarne till någonting, emedan idkarne ej tagit ellar behöft taga sina elever från skoiorne, och emedan de föräldrar, som kunnat låta sina barn studera, hyst mycken fruktan för verkstäderna. Inrättningen af Tecknologiska institutet i hufvudstaden utgör ett undantag från hvad här blifvit yttradt om brist på upplysnings spridande för slöjderna, hedrar sina upphofsmän och har utan tvifvel gagnat betydligt, men skall i alla fail, äfven om det vore konstrueradt på en tillräckligt stor skala, endast långsamt kunna verIka på korporationer, som kunna draga sig tillbaka för allt muvemang, liksom snäckan i skalet. Detsamma har varit och är ännu händelsen med enskildas bemödanden; de hafva lerig hunnit längre än till en liten skakning, ett vä kande af nyfikenheten, icke just hos näringsidkarne, ty dessa hafva i allmänhet föga, och inom skråyrkena snart sagdt allsintet, tagit notis om bokpressens alster, men hos en eller annan amatör eller dilettant, som roat sig med spekulationer tekniska ämnen. ) Man kan icke mycket förebrå idkarne den sålunda röjda ringa hågen för upplysningars emottagande och nya methoders införande: de skulle i allmänhet deraf haft litet eller intet gagn; ty der tvinget lagt sin hand på all näring, all rörelse, der gör hbvar och en klokast att icke slå sig för stort ut. Bunden, såsom handtverkarn i Sverge varit och är, af förbud mot afsättning, af medbröders afund, af yrkenas onaturliga och o upphäfveliga indelning, af brist på Hf och rörelse, af osäkerheten från regeringens sida, af fattigdom, som åtföljer alla band, hvem kan begära, att han skulle våga något på nya men. thoder, och stora företag? Beskattningssättet har vidare mycket bidragit till näringarnes undertryckande. Först och främst har en direkt beskattning blifvit lagd på yrkena, och för det andra har städernas uppehillande blifvit nästan helt och hållet lagdt på borgarståndet. Rättvisan eller klokheten i det förra, eller skattens läggande på näringen i stället för på förmögenheten, har ofta blifvit ifrågasatt, och flera inländske skriftställare hafva sökt fästa regeringens och allmänhetens uppmärksamhet på skadligheten af denna beskattningsmethod, hvilken ansetts vara så mycket lättare att afhbjelpå, som man i alla fall har besvär med att taxera förmögenbet och inkomst. Utrymmet nekar oss att här ingå i en undersökning, men ämnet erbjuder materia nog för en afhandling. Det andra, eller stadsskatternas liggande nästan ensamt på borgarståndet, har varit icke mindre orättvist och skadligt. Regeringen kan visst undskylla sin overksamhet till afbjelpandet af denna orättvisa, dermed att borgarståndet sjeif synes hafva önskat dess bibehållande, men detta är dock blott en undskyllan. Vid 1810 års riksdag togs redan initiativet till en billigare fördelning af bidragen till städerna, men regeringen fann i stället för godt att förstöra hela verket, genom den här ofvannämnda, eluderande förklaringen af stadgandet om fri rätt till idkande af borgerlig näring, mot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga; och i stället att sedermera söka jemka och borttaga allt öfverflöd vid de med burskap förenade, på gammal häfd och byråkratiskt intresse, grundade kostnader, vid hvilka mäingen fattig nybörjande handtverkare måste förstöra hvad han till sitt etablerande så väl behöfde, har regeringen fortsatt den gamla seden, att bevilja yrkens utöfvande i stad, utan läggande af, vi säga icke burskap, ty detta har borgarståndet sjelf måhända hindrat, utan af en lämplig stadsskatt. Den grundsatsen att hvar och en i stad boende person bör erlägga en efter det intrång han gör, den fördel han af stadsinrättningen njuter, lämpad skatt, tycks vara temligen tydlig. Mäånga entraver, som blifvit lagda näringarne ga eller deras idkare i vägen, och deribland uppr häfvandet — också genom en oriktig förklari ing — af det stadgande, som tillät borgare, 211 öfvergå till annat yrke, då han ej såg sin fördel vid att drifva sitt förra, hafva blifvit omnämnde uti äldre artiklar af detta blad, och då som nu den sanning framhållen, att icke tvång utan frihet, icke inskränkning utan utv idgring, stledes ee 27 Ala nun hand sa oo oe