Aftonbladet – 22 februari 1839, sida 2

a nn nd DE ma brutit folkets röst, och gifvit staten anseende : en nyckfull qvinna, i stället för en moralis person eller kontinuerligt fortiefvande institu ton, har oupphörligt förstört verkan af alla go da föresatser: en ny regent, ett litet pekuniär trångmål, en riksdagsintrig eiler tillämnad stats kupp, och straxt har en utskiftning af priviie I gier, afriheter och monopolier blifvit tillgri pen, för att förbinda sig, betala, interessera el ler tysta dem, som icke latit sig befallas elle bedragas, och ingenting har då, för att tillfreds TIställa det medlersta af de tre ofrälsestånden, le gat närmare tillhands, än en anvisning på de stora massans behof af åtskilliga ting, som ick direkte uppvexa ur jorden. Fåfängan har äfve ofta dervid spelat en roli: regenten har vela hafva städer, granna städer, i synnerhet gräns städer, som skulle gifva utlänningen ett högt be grepp om landets välmåga, d. v. s. om styrel sens vishet och makt — vackra saker att skry ta med i en resebeskrifning — och för att f dessa, måste en del af det kring staden boend folkets egendom och rättigheter uppoffras. D. liberalare åtgärder, för ex. frimästerskaps oci fristäders inrättande blifvit vidtagna, hafva då dels blifvit behäftade med ohjelpliga lyten, del: ställda utom allt sammanhang med det öfrig: systemet, dels ock så hastigt öfvergilna, att de knappt lemnat annat spår efter sig, än att de skräpa i författningarne — några af dem, som blif. vit längre vidhållne, och som ännu, fast undei mycket vacklande, fortfara, hafva likväl gagnat åtminstone genom störande af slummern, et bevis derför är de äkta brödernas evinnerlig: pesterande öfver de objudne gästerne —. Det äl förut i denna tidning påpekadt, huru regeringer utom tvångsåtgärderna mot arbetsfriheten, motarbetat den allmänna aktningen för arbetet — kanhända emedan detta är en så förargelig motbild mot den förnäma lätjan — derigenom att hon beständigt betraktat gesäller och lärlingar samt i allmänhet hela den egentligen arbetande klassen, icke blott såsom ovärdig alla politiska rältigheter, utan äfven, såsom en på gränsen af korrektionseller arbetshusen stående befolkning, den författningarne merendels satt i paritet med utskummet af soldatesken 5 och det behöfver väl knappt erinras, hur mycket denna orättvisa, bredvid de hinder skråoch andra författningar upprest mot ifrågavarande personers upptagande bland den sjelfständigare medhborgarklassen, måste bidraga att förnedra de egentliga arbetsbina inom slöjderna och väcka förakt mot arbetet. Det medel till näringarnes upphjelpande, som ligger i en med kraft spridd upplysning, har väl någon gång i ord, men nästan aldrig i handling blifvet tillgripet. Den teckniska färdighetens underhållande och utbildning hafva helt och hållet blifvit öfverlåtne åt skråna sjelfva, och verkan deraf har blifvit densamma som af all annan kunskaps öfverlåtande åt slutna sällskaper, d. v. s. kunskapen har börjat med att blifva stationär och slutat med att gå tillbaka. Man har i sednare tider af mångfaldiga facta kommit till den öfvertygelsen, att en hö gre vetenskaplig bildning och flera tekniske kunskaper funnits förvarade i templen och de presterliga samfunden, men att de gått förlorade, just genom deras instängning, och man behöfver icke vara hvarken någon utmärkt historikus eller någon utmärkt skarp tänkare, för att veta eller sluta till att detta varit eller bordt vara händelsen med de inom skråna förvarade tekniska kunskaper och färdigheter. Än i dag qvarstar förlusten af åts killiga fordom bekanta konster och teckniska methoder oersatt, oaktadt vetenskapsmännen, isynnerhet i Frankrike, åt de kemiska och mathematiska vetenskapernas tillämpning för slöjderna, lemnat en uppmärksamhet, som nära nog öfvergått till vurmeri. Genom arbetets åtminstone någorlunda frigifvande i nämnde land, hafva de vetenskapliga upptäckterna der spridt sig mer, än man af försummelserne i folkundervisningen kunnat väntas! men i Sverige befinna vi oss ännu i det skick,! att nämnde vetenskapliga upptäckter för de flesta näringsidkare äro alldeles ofattliga. Sjelfvaj den riktande bruksrörelsen, för hvilken dock in) Man har visserligen vid åtskilliga riksdagar hört en och annan af borgareståndets representanter göra invändning emot de beskyllningar, andra framkastat mot gesällerna, i synnerhet mot deras vandringar och tiggeri; men man må se sill Aase Lo on dark -m-A. AS fa APR I as