cdemli. Kristendomen vore en sas ocH uchH DOTBvEdiga styrelsen en annan. Han vore fast besluten att försvara det påståendet, stödd på noggranna forskningar, att bibeln ingenstädes sanktionerat ddeen af en, genom statens makt rådande kyrka: ännu mer, han vågade påstå, att det nya testamentet stod i direkt motsägelse mot grundsatsen caf en sådant slags kyrka. — Religionen är en sak, med hvilken den verldsliga styrelsen icke har något samband. Själen tror och hjertat känner. och detta är en makt och en rättighet, som aldrig kan beherskas af något yttre. Det är ett förbund ensamt mellan Gud och menniskans eget samvedte och lyder således hvarken under konungar elder prester. — Det är en högtidlig förbindelse mellan menniskor och deras skapare, som eer in si deras innersta från vaggan till grafven. I chvilken punkt är det då som statens autoritet här har rätt att intränga? — — — Han vågade påstå, att ingen rådande statskyrka hittills varit till gagn för religionen; att sanning, helgelse och sällhet, med ett ord: Frid på jorden coch menniskorne en god vilje, skulle varit mycket evidsträcktare, om menniskor icke velat sätta sig i Guds ställe att beherrska samveten. Han sadeiceke detta om någon viss kyrka, utan om hvar och een, som ville blifva herrskande, och skulle säga edet om sin egen, ifall den ville taga sig en sådan amakt.n — — — Denna Mr Stephens nya verkningskrets, såsom en kämpe för den religiösa friheten, väckte genast oro hos de Wesleyanska presterna, som mer och mer öppet börjat underhandla med regeringen och den stora konservativa statskyrkans parti om silt och sitt folks understöd åt statsmakten, i utbyte mot dess beskydd åt sekten. Han blef instämd att försvara sig vid adistriktmötet, och blef efier långa debatter, och oaktadt ett talangfullt försvar, af en af församlingens lärdaste medlemmar, Mr Warren, dömd till suspension, så framt han icke genast ville frångå sin sekreterarebefattning vid uet ofvannämnda sällskapet, — och detta oaktadt ett barn kan finna, att den som önskar jemlikhet och tolerans för alla sekter och rättigheten att afgöra sina samvetssaker med Gud ensamt, utan den verldsliga maktens inblandning, är fridens sannaste härold. Föreställningar och petitioner emot detta beslut ingåfvos till konferensens president ifrån methodistförsamlingen i Ashton-under-Lyne, Birmingham, New Basford, Oldham, Perth, Cheerness och Whitehaven, samt flere angra ställen; — men alla dessa dokumenter supprimerades när Mr Stephens sak förekom i konferensen. I följd häraf drog han sig på en gång sjelfvilligt tillbaka från methodisterna, med hvilka han icke längre kunde fortsätta någor förbindelse annat äv mot vilkor, förnedrande för honom både såsom menniska och kristen. Kort derefter emottog han frän åtskilliga församlingar tacksägelser för sitt fasta och ihärdiga försvar för den borgerliga och religiösa friheten. I Manchester höll han vid samma tid ett tal, som räckte i 8 timmar, började med den förklaringen, catt han aldrig kunde förtörnas på någon annan för olikhet i tänkesätt, vare sig i politik eller religion; att en sådan skiljaktighet aldrig borde störa en enskild vänskap, och att han för sin del älskade hvar och en, som blott vore en redlig man, fast i sina grundsattser och deras utöfning.v Dessa äro de barbariska och ochristliga tänkesätt, man velat tillvita bonom; men — det är sant — de voro icke methodistiska. Ett bevis på det värde, många ädelsinnade satte på honom, var, att hans församling nu byggde honom ett eget vackert kapell, och trängdes om att höra hans predikningar. Detta är den egentliga vändpunkten i hans historia och den tid, från hvilken han började väcka uppseende äfven såsom politisk person, genom en serfe af moraliska och politiska tal till folket, angående inflytelsen af fabrikssystemet på arbetarnes vilkor, af fattiglagen, läfvensom angående landets tillstånd i allmänhet. Han måste härvid, såsom han sjelf yttrade, föra en ojemn strid, i hvilken han hade emot sig de prika, de högmögende, den rådande tonen, pressen, parlamentet och regeringen för dagen, med den myriad af myrmidoner, öfver hvilka den ägde befalla. Jag harc, sade han, blifvit missförstådd, pbaktalad, skymfad och hotad på alla sätt, som depras dödliga hat och illvilja kunnat uppfinna, och har i sjelfva verket lidit förlust på allt timligt, ,utom sjelfva lifvet. Midt ibland alla dessa svåI origheter har jag likväl gått min väg rakt framåt, ,hvarken vikit till höger eller venster eller stannat vatt reda och försvara mig sjelf, utan endast stäfpvat till mitt mål, beslutsam att alltid säga san)ningen och att låta sanningen sjelf bana sig vägen och slå sina fiender. Jag har genom tre års strid vunnit den segern, att ändtligen se frågar allvarsamt upptagen på den mark, der jag förs! ställde den, nemligen på grunden af Guds ord oci rättvisans orubbliga fordringar. Utan sambanc med något parti, upphöjd öfver alla intriger, ha! jag vädjat till folket och kämpat för foiket, at det må återvinna sina gamla rättigheter och er,hålla den frihet, som tillkommer det såsom kristne och medlemmar af ett lagbundet samhälle: rät tigheten till betalning för arbete och till bjelp : nödena. ;) För att icke trötta läsaren, utber jag mig att : tien särskild artikel få lemna några närmare upp Fi lysningar om Hr Stephenss påföljande och slutlig? r I Il — 1 C(--ocS MM (Este d uppträdande nyss innan han biefarresterad, hvarpi åtskilliga, till de flesta delar antingen stympadt 5) eller lögnfulla beskrifringar vandrat ifrån de störr Woo AA 4 , San BR MM una tIA Pam