anmärka, att säkert icke någon här i landet, som har minsta politiska förstånd, ett enda ögonblick föreställt sig möjligheten, att Storthinget, i strid med alla antecedentia och all sund statslära, skulle kunna öfvertala sig att släppa ur händerna den garanti för folkets besittning af den lagstiftande makten, hvilken propositionen om det absoluta veto åsyftar att tillintetgöra. Man behöfde således icke ens af ofvanstående debatt öfvertygas om den anda, som lifvar Storthinget, för att vara förvissad om dess handlingssätt i denna fråga, som handlar om ingenting mindre, än en af lifsprinciperna i den Norska konstitutionen. Det skall till och med blifva intressant att se, buruvida nu, mer än tillförene, någon enda stämma i Storthinget höjer sig till förmån för den Kongl. propositionen. — Al tidningarna märkes i öfrigt, att i Storthingets session d. 14, då val till president och embetsmän för de följande sju dagarne skulle verkställas, förklarade den hittills varande presidenten Sörensen, att han icke önskade blifva återvald, och till president i hans ställe utsågs derefter, med 74 röster, pastor Riddervold. Den eminenta position, Hr Sörensen innehaft, såväl i sednaste Storthinget som i det nu församlade, har gjort, att detta hans tillbakaträdande väckt mycken uppvrärksamhet. Det är icke utan, att ju detta steg kombineras med hans bekanta skrifvelse i Norska tidningarne om förloppet af den audiens, han för någon tid sedan hade hos H. M. Konungen, och om hvilken audiens förut varit berättadt i detta blad. Mången tror, att Hr Sörensens förklaring, att icke mera vilja komma i fråga såsom kandidat till presidentskapet i Storthinget, tyder på någon på förhand anad förändring i Storthingets pluralitet i frågan om presidentsplatsen. — Såsom något kuriöst i de sednaste norska tidningarna må nämnas en liten skriftvexling, som uppkommit, angående det förut här berättade faktum, att vid H. M. Konungens hemresa från balen på frimurarelogen den 28, folket på gatan velat spänna hästarna från vagnen, men blifvit hindradt derifrån. Morgenbladet för den 46 dennes yttrar nemligen, att denna händelse alldeles varit obekant i Christiania, ända till dess derom stod att läsa i svenska -Statstidningen. T anledning häraf har Stiftsamtmannen Petersen så väl i Morgenbladet som den Constitutionelle låtit införa en artikel, deri han berättar, att polismästeren på balen den 28 för honom anmält, att den utanför huset församlade folkmängden allt mer och mer ljudeligt hörts yttra, att den ville spänna hästarna ifrån Kungens vagn, när Hans Maj:t lemmade högtiden, och ämnade draga vagnen till palatset. Hr Petersen hade ansett för en pligt att underrätta Konungen härom, och mottog då det svaret, att högstdensamme tackade för den tilltänkta hedersbevisningen, men ,allvarligen undanbad sig densammaa Efter Hr P:s anmodan hade då Polismästaren tillkännagifvit detta åt folkmängden, som också afstod från sin föresats och inskränkte sig till att ledsaga Konungens vagn, i så tätt slutna massor, ati vagnen endast med stor vansklighet kunde röra sig framåt. Statstidningen lärer utan tvifvel komma att upptaga detta beriktigande, hvaraf man finner, att inga propositioner om hästarnes frånspännande gjorts i Konungen närvaro, eller sedan Hans Maj:t nedkommit i vagnen, såsom man bär trott, och att hela saken icke ens varit i Christiania allmännare bekant, förr än underrättelsen derom spriddes genom de svenska tidningarna, emedan norska bladen annars omöjligen kunnat utgifva den för okänd, DEER — I förmiddags vid elfvatiden yppades eldsvåda i det s. k. De Br uhnska huset vid Blasiimo mr a