omtalas hafva med dagens post hitkommit från Norge, är, att Hans Maj:t Konungens återresa till Sverge skulle vara att emotse redan i början af instundande Mars månad. Det säges, att bref, som gifva stark anledning till denna förmodan, ankommit både från H. Ex. Grefve Brahe och StatsRådet Baron Gyllenhaal till några deras vänner härstädes. Hvad trovärdighet, detta rykte förtjenar, lemnas imedlertid derhän. Det naturligaste och sannolikaste synes väl vara, att Hans Maj:t i sin höga ålder afvaktar den blidare årstiden och ett bättre väglag. De flere bevis på personlig tillgifvenhet och artighet; Hans Maj:t mottagit i Norge, göra också utan tvifvel vistelsen der för honom ganska angenäm. Ifrån Storthinget meddelar denna post några ganska intressanta detaljer, serdeles angående Iden stora frågan om det absoluta veto. Det är bekant, att oaktadt alla de afslag Storthinget ständigt och enbälligt gilvit på detta förslag, har det, med blott ett enda undantag, icke försummats, att vid hvartenda nytt Storthing proponera denna utvidgning i konungamakten, som utgör royauttens ständiga mål och lögonmärke. Efter någon debatt i Storthinget, den 46, beslöts att alla de från förra Storthinget hvilande förslag till förändringar i grundlagen skulIle remitteras till konstitutionskomitteen, med anmodan att öfver dem inkomma med betänkande. Representanten Neergaard motionerade dock, innan detta beslut fattades, att den kungliga propositionen rörande det absoluta veto måtte afgöras straxt, eller, såsom på förra Storthinget skedde, uppskjutas till det nästföljande, utan att förut remitteras till någon komitte, emedan man haft tillräckligt af komittebetänkanden rörande denna sak, hvars utgång i Storthinget icke kunde vara tvifvel underkastad. Riddervold fann det så mycket mindre passande att afgöra den kungl. propositionen utan en komittes betänkande deröfver, som man på närvarande Storthing bevärdigat en representants, på förra Storthinget nästan enstämmigt förkastade, förslag med så mycken uppmärksamhet, att detsamma blifvit remitteradt till en komittå. Borge tviflade icke om propositionens öde i Storthinget, men ansåg det dock mest humant och rigtigast, att skicka den till en komitte. Då till och med en enskild person har anspråk på att hans förslag erhålla tillbörlig uppmärksamhet, så måste detta i ännu högre grad gälla om en statsmakt. Då den exekutiva makten hade rättighet att framlägga förslag till grundlagsförändringar, så var det icke mer än hvad den ena statsmakten var skyldig den andra, att Storthinget behandiade förslagen på ett sätt, som icke var stötande. Foss yttrade, att han på förra Storthinget röstade för frågans om det absoluta veto afgörande utan att först deröfver höra någon komitt, emedan han var öfvertygad, att ingenting nytt kunde sägas om de på så många Storthing behandlade Kongl. förslag till grundlagsförändringar, och att det icke var någon pligt för Storthinget, att till en kommittes utlatande remittera saker, om hvilka intet utlåtande behöfdes. Han kunde icke ens tillåta sig den tankan, att regeringen häri skulle finna någonting stötande. Storthingets handlingssätt hade imedlertid blifvit missförstådt, och för att icke åter gifva anledning till ett dylikt missförstånd, ansåg han vigtigast att skicka samtliga propositionerna till konstitutionskomittn, som han hoppades icke behöfva särdeles lång tid, för att behandla den ifrågavarande Kongl. propositionen. Neergaard trodde, att man just visade sig human och delikat, då man i all stillhet afgjorde de Kongl. konstitutionsförslagen, utan att ens säga ett ord Om ärendet skickades till en komitt, så måste ett betänkande deröfver afgilvas, och deri kunde lätteligen ett eller annat uttryck stöta. Att man icke förfor på samma sätt, som på örra Storthinget, ansåg han för ett slags tillvakaskridande, och fann det mycket beklagligt, om i Norges nationalförsamling skulle visa sig ns det minsta tecken till böjelse för slika srundlagsförändringar, i synnerhet emedan det kulle verka menligt tillbakastötande för bröIrafolket, hvilket man kan antaga förbereder ig att, då tillfälle gifves, tillegna sig en kontitution, icke mindre populär än den norska. Jå ingen annan representant Vttrade cr ; om