Jorbenatt om den altradda provinsens Iria utöfning af dess religion, egendomsrätt och privilegier o. s. v. Pekka Kuoharinen har således ovederläggligen bevisat ett af de två: alt författaren till brochyren com allianstraktatena i denna direkte ådagalagt antingen en gränslös okunighet, eller en skamlöshet och ett hån mot fordna landsmän, hvilka endast kunna finnas hos charlatanen eller den af fanatism helt och hållet förblindade partigängaren, men i båda fallen äro ovärdiga den, som vill njuta ett litterärt anseende. Så tillintetgjord hafva vi icke nyligen sett en politisk diktare; men detta hindrar honom säkert icke att åter framträda med lika grundade påfund. Det obegripligaste är dock, att äfven Hr Geijer kunnat fästa en sorts uppmärksamhet vid dikterna, förmodligen emedan de passade honom förträffligt i hans företag att förgylla 4842 års politik. Han medger väl, att diktaren är faktiskt vederlagd och synes bafva tagitj amolnet för Juno:a men dimedlertid kan han ej neka, att molnet också är ett slags verklighet.c Och detta aslags verkligheta skall han sjelf hafva visat i det föregående, neml.. i sin expos af Anjala förbundet. Nu se vi således, hvarföre Jenna exposå gjordes; men att ändamålet icke vinnes, om ej hos de enfaldigaste, torde vara lätt att visa. Ingen underkufvad provins har hyst en sä allmän fiendskap mot underkufvaren, att icke några få individer kunnat vinnas på hans sida England ägde, äfven i början, anhängare bland Irländare och Skottar, ja ibland Fransmännen under den stora eröfringen på 4300 och 4400 talen. Sjelfve Napoleon hade ett anhang i Spanien. Häraf vill man väl icke draga den slutsats, att franska nationen var nöjd med engelsmännen eller den spanska med fransmännen? än mindre att de fordne och, som man kallat den urminnes besittningen, rättmätige beherskarne icke skulle kunnat åter insättas, utan att en vald församling af ombud specielt yttrat sig, sedan nationen i massa redan yttrat sig, med undantag endast af den högst obetydliga falang af lycksökare, som anslutit sig till eröfraren. Eröfringen ansågs alltid såsom ett blott factum, icke som en rätt; ) och detta är så mycket bestämdare förhållandet, när icke ett val, en tillstymmelse af dynasti-förändring, utan ett afträdande från en existerande souverain stat till en annan ägt rum. Man har hittills aldrig satt i fråga, att en provins, som kunnat afträdas, ju kan afträdas tillbaka. Och något annat inträffade aldrig med Finland, efter hvad Pekka Kuoharinen bevisat, och hvad Hr Geijer erkänner honom hafva bevisat. Vi kunna således icke fatta de betänkligheter, som Hr G. ger sig mine af att hysa i afseende på rättmätigheten af ett återlemnande; och ännu mindre kunna vi dela hans tvifvelsmål om Finnarnes belåtenhet med att återkomma till Sverige. Vi anse oss böra anföra hans ord om den amolngestalta, för hvilken han bäfs var, eller åtminstone vill synas bäfva; att han dermed menar den finska aristokratien, har läsaren redan insett. Vi känna ock,e säger han, agenom det föregående, att detta moln långt cförut hade stått öfver horisonten och insugit astrålar af den sol i öster, som kanske slutliasen är ämnad att förtära det. Längre fram yttrar han sig tydligare: aIbland dess (svensk dags och svensk odlings) nya politiska frukter ckänna vi blott en, med kanske nationella finaska anspråk, som skjutit i höjden: -— det finaska magnatskapet — hvars svenska anor vi adock ej kunna förneka, men hvilket torde vara något sämre, än dess fäderne på denna sidan Östersjön, och äfven än det ryska, såvicda imitationen vanligen faller nedom sitt ori(ginal.a Och detta skulle då vara ett skäl? Det skule då vara ett bevis på den avälsignelse,x Hr G. lyser öfver Sveriges gamla fosterbröders svenska lag och odling, att han anser Finland ) En mycket trovärdig man har berättat en anekdot, som visar, huru åtminstone allmogen i Finland fattat förhållandet. Flera år efter freden, till och med efter 4842 års traktat reste den i fråga varande mannen i Finland och blef af en, annars förståndig bonde frågad, ahuru länge ofriden skulle räcka. — Hvilken ofrid? — Det måtte väl vara ofrid, då fienden ännu är i landet.c Så av Pan ot 4änRnlhaRn 1... vy — a