mouvemang, som derati kan uppsta. HKarakte. ristiskt skall det i detta hänseende blifva att se huru Minerva, som tillhör en viss serskild fraktion inom styrelsepressen, kan komma att yttra sig. OM 41842 ÅRS POLITIK ELLER ALLIANSTRAKTATEN MELLAN SVERIGE OCH RYSSLAND. i anledning af cLitteraturbladet för December 1838 samt aFinland och dess framtid, aj Pekka Kuoharinen.a Fjerde och sista Artikeln. För sin beredvillighet, att uppoffra landets naturliga politik, betaltes Sverige, enligt hvad i sista artikeln visades, af de höga allierade med (det nöjet att afträda sin sista återstående provins på andra sidan Östersjön; men Sveriges ära var återupprättada, och vi voro alltför högsinte att få någonting i ersättning för det afträdda. De allierade voro äfven allför högtänkte att påtruga oss något; och sålunda gingo gingo vi från kriget tomhändta. En penningsumma utbetaltes väl af Preussen för pommerska domäner, men tillföll icke Sverige eller svenska folket, utan några officerare, som fått domänerna i förläning. Detaljerne af Guadeloupes återköpande är icke här stället att vidlyftigare omorda; men så mycket är bekant, att svenska statsverket derom vet intåt. I Åbo beviljades en s. k. rubelfond; för den inköptes Helgeandsholmen; och huru historien om denna statstillhörigheten slutades, derom vet Stockholms Magistrats protokoll att berätta. Den stora ersättningen, som ingalunda bekostades af de höga allierade, utan togs, eller rättare anvisades oss att taga, från en, icke de allierades, utan Napoleons allierad, bestod i en sorts förening med ett land, hvars besittning, om det än varit besittning, icke flyttade ens vår hufvudstad en tum från arffiendens gräns, eller hindrade honom att bygga sina förskansningar mot Stockholm på samma klippa, der våra förskansningar för Stockholm rätteligen borde ligga. Med ett ord, icke Åland, icke Torneå stad, icke en by, icke eit torpställe återfick Sverige, genom 4842 års politik, af allt det, på hvars återvinnande 4840 irs politik egentligen var beräknad. En vinst måste hvarje frihetsälskande svensk man erkänna; men den var visserligen icke då beräknad: Sverige erhöll bredvid sig, och med sig förenadt, ett rike med fria institutioner, hvilka icke kunna blifva utan inflytande på vårt statskick, och hvilkas beviljande säkert är grunden till mången ångerfull betraktelse (se vissa tidningars qvidande om en förening att gråta åt). Men, såsom wi sagt, denna vinst för svenska nationen var lika litet beräknad, som någon annan, och var moralisk. Skulle våra materiella fördelar åter blifvit afsedda, så hade ett penndrag om t. ex. Sundska tullen — efter som ändock det var Danmark, som skulle betala fiolerna — varit af större vigt än månget annat. Mellan stater, som länge legat i strid med hvarandra, finnas vissa hufvudfrågor, som aldrig glömmas, utan alltid åter framstå, så ofta den ene har knifven på den andres strupe. Bland dessa frågor mellan Sverige och Danmark är Sundet den vigtigaste. Men den svenska diplomatiken år 1842 tyckes visst icke hafva bingenting lärt och ingenting glömta, såsom Napoleon sade om Bourbonerna. utan tvärtom ingen ting lärt och all ting glömt. Ett glömdes dock icke, det måste man vara ärlig nog att erkänna: Sveriges ära återupprättades genom liqvideringen af dess utländska skuld. Om den saken låter ingenting ytterligare säga sig, åtminstone icke ännu på en tid. Man känner Napoleons anbud, i fall Sverige hade velat förena sig med honom: Finland och 20 millioner -franes. Om millionerna vilja vi icke tala, ty de hade väl aldrig kommit Sverige tillgodo; men så mycket mera hafva vi att säga om den gamla trogna delen af Sverige, Nyss som en blodig sköld ifrån statens hjerta Tyckta, Sverige önskade och hoppades, Finland önskade och hoppades äfven en återförening. Då skulle ännu ingen menniska hafva utan förvåning hört omtalas en hop inkast och betänkBR Tr SL a 1 EE JA oe