ULVCE AUIHSVIIR Sal du UU LI UHUUTDS ATL TECLe TY TL han månne icke, att han kan missleda månget oförvaradt sinne och väcka misströstan och bekymmer i månget enfaldigare hjerta, om han icke tänker rätt öfver det sanna, om han icke -Trätt känner det heliga? Kristendomen är sanningens, fridens och kärlekens religion, och dess I verkningar omfatta både tiden och evigheten; Idet är derföre icke ett arbete af några år eller månader att uppfatta dess väsende och anda. JEn erfarenhetsrik och mångpröfvad lefnad är loftast, om icke alltid, det enda medlet att vinna frid med sig sjelf och verlden, och ingen I må dessförutan våga tilltro sig en lefvande kunskap om ordet och dess kraft till förbättring loch helgelse. Menniskohjertat är en hel verld för sig, der alla verkningar i andeligt afseende i någon mån kunna jemnföras med ljusets i den synliga naturen: det gifves för det en morgon: i lifvet, en middag och en afton, som är gränsen för alla jordens förhoppningar, men ofta skönare och lugnare, än alla den föregående dagens stunder, om en rätt förtröstan, tillförsigt och fromhet med den inträdt i våra boningar. Men icke när solen begynner att luta mot sin nedergång, utan måhända när hon hunnit något öfver sin middagshöjd och icke mera kastar sina strålar så lodrätt öfver vår bana, är den rätta stunden att verka med framgång och nytta i lifvet. Dagens föregående väkter äro visserligen äfven arbetsstunder; men liksom blomman i sin knopp icke redan bär frukter, utan förut utvecklar sig ända till fulländning, så äfven med menniskan; hon behöfver se och erfara mycket, innan hon lärt inse, hvad som är det högsta och yttersta för allt vårt sträfvande. En sådan successif själskrafternas utveckling antydes i Frälsarens eget tal till lärjungarna i Joh. 16 kap., der han säger, att han ännu hade mycket att förkunna dem, men de kunde icke nu bära det; men när han kommer, som är sanningens ande, han skall leda dem uti all sanning. Men huru mången tilltror sig icke utan sjelfpröfning och strid och utan allvarlig forskning i skrifterna hafva undfått denna andans högre kraft, som öfverallt i nya testamentet anses såsom den helgade kallelsens insegel! Och likväl är det nästan ingen af kristendomens läror och ibland andra t. ex den om tron och gerningarna, som icke företer de största svårigheter vid förklaringen och derföre fordrar den högsta andeliga upplysning, en helgad och ren vilja och djup insigt i allt, som hörer till menniskolefvernets egentliga mål och bestämmelse. Högst betydelsefull är i detta afseende sista versen af Joh. evang.: ,Äro ock många andra ting, som Jesus gjorde, hvilka om the thet ena med thet andra skrefvos, tror jag, att verlden icke skulle kunna begripa the böcker, som skrifvas skulle. Derföre skref dem icke heller Johannes, som genom sin mästares lära och umgänge blifvit invigd till det högre ljusets tjenst, och lärde, att till en sann och fullkomlig religionskunskap fordras att kunna hållet och väsendet i den kristna tron. Och denna öfvertygelse var den rådande bland den kristna församlingens första lärare och framgent matorernas uppträdande; och vår egen samtid är genom sin grundliga filologi och skrifttolkning icke den minst utmärkta; och ehuru många villor och misstag än må hafva uppkommit genom filosofiens inblandande i religionsundersökningarna, så är det likväl oemotsägligt, att ännu flere skulle blifvit föranledda och följt af det oupplysta menniskoförståndets bemödanden att bringa enhet i sina föreställningar. Och huru skulle väl en sann kristlig och vetenskaplig religionslära kunna tillvägabringas utan i harmoni med de eviga grunderna för den Allsmäktiges begripa de ting, som egentligen utgöra inne-l genom scholastikernas tidehvarf ända till reforöfriga verk i hela skapelsen och dennas högsta j id, det menskliga förnuftet? Är försoningens handling ett nådens och kärlekens heliga värf, som skulle återföra hoppets frid och glädje bland menniskorna, så äterupptages icke mindre derigenom det fallna slägtet af den eviga rättfärdigheten till delaktighet af allt det sanna, goda och heliga, som utgör dess eget väsende och i andans rikedom utgjuter sig i själen. Men det eviga förnuftet, tankans och vetandets högsta fullkomlighet, uppenbarar sig endast i och genom kärleken, som är det gudomligas ide, tänkt i sina förhållanden och således såsom skapare, försonare och heliggörare. Må arna danrnfönaRn fö 2l.2?2 FF PIF oo MA LL a: ooo I Ls