got opassande i hettan, så hade hans syftning likväl ingalunda varit, att nedsätta sin embets. broders heder. — Såsom tillägg till hvad i Onsdagsbladet nämndes angående det beslag Fältsekreteraren Thavenius; gjort å klädes-stycken, insatta på auktionskammaren, ; kunna vi meddela, att dessa klädesstycken lära utgöra Svensk fabrikstillverkning, och varit 43 till antalet, hvaraf 8 tillhört fabrikören Lamms och 3 färgaren MHedenbergs konkursmassa. Mot auktionsverket lärer någon anmärkning icke kunna riktas, emedan auktionskommissarien hade haft den försigtigheten, att på förhand afskilja dessa ostämplade stycken från en mängd andra stämplade, och tillsagt sysslomännen att afhemta de förra till stämpling. Under tiden hade förhållandet genom någon tredje person blifvit angifvet hos Hr Thavenius. — Angående förhöret med Guldsmeden Lindberg sistlidne gårdag, innehåller Dagbladet för i dag några ytterligare detaljer, utom dem, vi meddelade i gårdagsbladet: Vid den visitation, som, enligt ÖfverståthållareEmbetets befallning, anställdes förliden Onsdag hos Guldsmeden Jonas Lindbergh, påträffades åtskilliga saker, deribland 34 sönderbrutna bitar af en större silfvertallrick. Dessa bitar sökte Lindbergh, vid visitationen;undandölja, och det lyckades först, efter speciel befallning cm visitationens fortsättande, med tillhjelp af vakt, att förmå Lindbergh framtaga berörde bitar. Vid närmare efterseende befanns en Kongl. krona inslagen på en af bitarne, jemte flere andra märken, som tydligen utvisade, att desamma tillhört någon tallrick af det kungliga silfret. Af vederbörande Polisbetjening, som i går tillkallades, igenkändes bitarne vara af en tallrick, hvilken, samma dag Hans Maj:t Konungen afreste till Norge, blifvit stulen på Kongl. Slottet, hvarjemte Slottsbetjeningen, innan bitarne ännu blifvit besedde, uppgaf vigten jemte nummer, som funnos å en af bitarne, hvarigenom identiteten af den stulna tallricken fullkomligen bekräftades. — Guldsmeden Lindberg tillkallades, och föregaf, att en bättre klädd, okänd qvinsperson i Lördags 8 dagar sedan hos honom sig infunnit, för att sälja berörde silfverbitar, dem hon uppgaf sig hafva fått från sin broder, som skulle vara Guldsmed i Östhammar. — Då Lindbergh, enligt sin uppgift, fordrat bevis derom, att silfret vore rättfånget, hade den okända qvinspersonen framtagit flera bref, men ej kunnat hitta det, som rörde silfret, hvarföre hon åtagit sig med omgående post förskaffa ett dylikt bevis från Östhammar, hvarefter Lindbergh förklarat, att han intill dess ville qvarhålla silfret. — Erinrad om sin pligt att, i den händel se han förmodat silfret vara orättfånget, sådant tillkännagifva, äfvensom att han bort af de tecken, som funnos å bitarne inslagna, draga den slutsats, att de tillhörde Kongl. Hofvet, förklarade Lindbergh, att han ämnat tillkännagifva anhållandet af silfret, och att han väl sett Kongl. Kronan på detsamma, men som ej Kongl. Maj:ts vapen derå fanns, hade han ej kunnat misstänka, att silfret blifvit tillgripet på Kongl. Slottet. Det berättas allmänt, att då Lindbergh inkom i Kastenhofs-häktet och de derstädes inneslutne, till större delen för tjufnad häktade, arrestanterna fått se honom, hade de emottagit honom med ett allmänt churra och ropat: välkommen farbror! — Den glädje, som bland en stor del af allmänheten yttrats öfver Lindberghs arresterande, härleder sig troligen icke blott derifrån, att han länge varit misstänkt för handel med tjufgods, hvarpå mingfaldiga halfva skäl funnits, ehuru han aldrig derom kunnat öfvertygas, utan äfven ifrån hans dryga och narraktiga sätt att vara. fet OL IRETO————