såsom vänskapligt sinnade emot hvarandra, böra öfvertyga oss, att det, fär de förenade Brödrafolken endast i glömskan af gammalt hat och oenighet, och endast i uppfyllandet af den heliga pligten att troget bistå hvarandra, kan finnas varaktig sjelfständighet. Försynen bjöd, att dessa tvenne nationer för framtiden blott skulle täfla att, i frid och endrägt, samt under en gemensam faders ögon, åtlyda hvarje rikets serskilda och beskyddande lagar. Jag har, liksom J, Mine Herrar! oeklagat, att någre mot de tvenne Brödralolken fiendtligt sinnade personer sökt, så väli Norrige, som i Sverige, att utså misstroendets frö. Jag har öfversett med dessa försök; ty, i trots af dem, skall enighet och vänskap, grundadt på ett städse tillväxande ömsesidigt förtroende, befästa en föreniug, som naturen så tydligen bestämde, men som menskliga lidelser och olyckliga omständigheter motarbetat, ända till våra dagar. De önskningar J, Mine Herrarl i dessa afseenden framfören, skola, Jag försäkrar eder derom, finna broderligt genljud i Sverige. Jag emottager med tacksamhet den hyllning J, på Norska folkets vägnar, nu till mig framburit. Jag vet att värdera dess trohet, dess glädje att se Mig i dess sköte, och Jag skall också, Mine Herrar! lika väl veta att värdera edra goda föresatser och edra bemödanden, att, i förening med Mig, och i öfverensstämmelse mel mina landsfaderliga afsigter, stadga Norriges sanna lycka, Jag har, för några ögonblick sedan, förelagt Storthinget en skildring af rikets fortskridande välstånd. Låtom oss med måtta, ordning, aktning för lagarna, och fosterbrödra endrägt, söka göra oss värdiga att framgent njuta himlens välsignelser. Dessa dygder grundlägga lika myckei staternas som enskilda familjers välstånd och lycka. Farväl, Mine Herrar! Jag försäkrar Storthinget i allmänhet, och hvar och en af eder isynnerhet, om Min Kongl. Nåd och bevågenhet. — Utom de tal vi här ofvan meddelat, innehålia de Norrska bladen äfven ett svar, som Konungen gifvit en deputation från Bergen, hvilken den 8 uppvaktat under ordförande af Pastor Greve. Det torde äfven löna mödan att läsa, och lyder i öfversättning sålunda: aMine Herrar! Den glädje, som J, på staden Bergens vägnar, nu tolken för mig, bevisar detta folks rättsinnighet, som, efter att inför den Eviges äsyn hafva svurit lydnad mot landets lagar, anser j denna ed som helig och orygglig. aLycklige äro de, Furstar, hvilkas bemödanden icke gäldas med otacksamhet, ty historien lärer oss, att otacksamhet visas i samma förhållande som välgerningar öfvas. matensvaret från Edra berg och dalar har nått mitt hjerta, och uppfyllt det med den lifligaste önskan att se det ställe, der Sverre mottog så många bevis på tillgifvenhet och trohet. aMin son har, i en tidpunkt af hans lif, då intrycken med outplånliga drag djupt inpräglas i själen, haft den tillfredsställelsen ait besöka Er stad. Jag hyser det hopp, att jag, oaktadt min höga ålder, äfven skall kunna begifva mig till Eder. Af lifvets heliga förbindelser är den utan tvifvel den vigtigaste, som förenar oss med Gudomen, och som bjuder oss verka till våra medmenniskors lycka. aFörsäkren innevånarne i Bergens gamla stad om mina landsfaderliga känslor och min önskan för deras väl, samt varen sjelfve förvissade om min Kunzliga nåd och bevågenhet., Det ofvanstående yttrandet om Konungens afsigt att besöka Bergen synes ej antyda någon snar återkomst till Stockholm, emedan det väl icke är alt förmoda, att H. Maj:t företar denna långa och besvärliga resa under den kalla äirstiden. D: tal, som i s. k. konstitutionella länder vexlas emellan Regenten och Representanterna, -. . a lags Af da lnasntiftnanda fönsanen Vu nARn