Aftonbladet – 11 februari 1839, sida 2

vin 1110j VI MAS OC EE hakar, men inom få ögonblick var hon försvunnen i den strida strömmen, och har sedermera, oaktadt flera dagars sökande, icke kunnat återfinnas. Det olyckliga barnet firade just den dagen sin födelsedag och hade af den anledningen fått skollof. TEE nn De underrättelser, hvilka de sednaste posterna medförde, angående de belgisk-holländska angelägenheterna, hafva gifvit ett alldeles nytt utslag åt denna, den europeiska kabinettspolitikens närvarande hufvudfråga, och den början af sluteta på slitandet af denna tvist, hvilken sålunda är inne, kan icke åskådas utan en oviss nyfikenhet på framtiden. Oaktadt den allmänna sympati, den stora mängden af franska nationen oaflåtligen visat för Belgiens sak, lärer det, enligt hvad vi redan nämnde i Fredagsbladet, ieke mer vara tvifvel underkastadt, att jemväl Frankrikes ambassadör nu undertecknat de mycket omtalta 24 artiklarna, och att, till följd deraf, Luxemburg och Limburg, med deras hela befolkning, emot sin vilja och emot sitt ja skola slitas från Belgien och dess konstitutionella förhållanden, för att, på de höga makternas befallning, som ännu skifta länder och nationer, likasom för fyra sekler tillbaka, återförsättas under det Oraniska busets spira. Konung Ludvig Filip har häruti varit konseqvent i den politik, han började straxt efter Julirevolutionen: det är icke samma politik, som den svenske hjelten Gustaf IT Adolf följde, då han med en ringa styrka, men med godt mod och förtröstan på sitt ädla syftemål, skyndade till de förtryckta tyska protestanternas undsättning: det är freden till hvad pris som helst, som Fransmännens konung velat bibehålla, och det kommer nu an på, huru detta lyckas. Luxemburgs och Limburgs invånare få nu säga, såsom Romuald uti slottet Mentenero yttrar om striden emot sin mäktigare granne: Vi hafva rättvisan af vår sak att sätta emot våldete; men Warschaus fall år 1834, med dess följder för Polens sjelfständighet, samt det ännu dagligen fortgående ohyggliga slagtandet i Spanien, visa nogsamt, huru långt rättvisa och mensklighet förmå att göra sig gällande emot eröfringslystnaden eller de dynastiska anspråken, äfven i det för en förfinad civilisation och humanitet i sederna så lofordade nittonde seklet. Det synes derföre mindre sannolikt, att Belgien i längden skall kunna emotstå den förenade fysiska öfvermakten, utan att deras, på ett betydligt utvidgadt kreditsystem baserade industri skall gå förlorad och tillika med denna det. nuvarande välståndet; ja, äfven blotta försöket att här lägga rättvisan och den moraliska styrkan i ena vågskålen, är för menskliga ögon en äfventyrlig sak, och förmodligen är det äfven detta, som kabinetterna insett. Imedlertid har det någon gång förut icke varit utan exempel, att händelserna, detta mäktiga element i den politiska verldens hvälfningar, gäckat de klokaste beräkningar. 30,000 Belgier stå beväpnade vid gränsen; det är vida mera än Polackarne hade att begynna med, och medvetandet, att det gäller försvaret för det heligaste menniskan äger, har ofta visat sig fördubbla den fysiska kraften. Desse 30,000 man begära nu icke bättre, än att få marchera. Hela Tysklands befolkning hyser den lifligaste sympati för deras sak. Hannover har, det finner man alla dagar, ännu icke glömt den sista statskuppen, oaktadt den enthusiasm för uder kraftfulle, som prålar i dess Statstidning. Man bedrager sig troligen mycket, om man af det skenbara, af censuren alstrade lugnet i de södra tyska staternas tidningar skulle döma att der: icke finnes någon hågkomst af de ouppfylldal löftena från regeringarnes sida, och af förbundsdagens handlingssätt. Hvem vet isynnerhet, hvad följden af det första kanonskottets genljud kan blifva i Frankrike? Ja, till och med i sjelfva Preussen tyckes man icke vara så alldeles utan bekymmer. Uti ett bref från Berlin, infördt i en af de sednare numrorna af Allgemeine Zeitung och hvilket bär en viss stämpel af ett halfofficiellt ursprung, talas det väl mycket om fåfängligheten af de båda hertigdömenas försök att vilja försvara sig, och försäkras, att Preussarne ha en armå af 100,000 man marchfärdig; men allt detta sker ändå med en tonäaf illa dold tvekan och bekymmer, som lådagalägger, att man i Preussen icke är så allll aatacnutan ara för den färactående konflikten i