Aftonbladet – 9 februari 1839, sida 3

ster ådragit sig de förbigaåendes uppmärksamhet; än är det, såsom fallet nu verkligen en tid bortåt om aftnarna varit på en af bulevarderna, en ordentlig aqueuea af skönhetens mest entusiastiska beundrare, i samvetsgrann tur en och en i sender avanserande framför de höga fönsterna och spegelglasdörrarna af en konditoributik, för att taga i ögonsigte en liten kokett cdame de comtoira, af mer än vanliga behag, som derinnanför sitler och småler; än är det detta, än är det ett annat. Härunder hvina utefter gatorna hyrvagnar, omnibusar och herremäns-ekipager om hvarandra, med en brådska och i en vefva, så att en katt måste se sig väl före att komma öfver. Hvad är det, som står på? Alla dessa gående och åkande, hvad hafva de slutligen för mål? Taga de beskedligt vägen endast hemåt, för att på borgerligt vis i god tid släcka sitt ljus och draga täcket öfver hufvudet? Hvad vet jag! har man blott i fickorna något litet plotter af en viss klingande hvit eller gul metall, o, det ges då otaliga sätt att fördrifva en qväll, utan att precist behöfva sofval Har man icke spektakler, har man icke konserter i alla vrår och vinklar; och det är ju karnaval, det är balernas tid! har man icke baler, framför allt maskradbaler! Hör ni icke hur den klingande och dånande dansmusiken brusar rundomkring er! Det är från Valentinos och Musards praktfulla salar, det är från den, såsom det nu på puffspråket heter, a gjornoa, ända till dag, upplysta Theatre de la renaissance, det är från operan, der man i sina masker och dominor svänger sig vid bullret af etthundratjugo instrumenter, förstärkta, — en originell innovation! — af en kör utaf fyrtio sångare, eller beundrar de enkom för dessa maskradbaler införskrifna Madridska dansörernas och danserskornas bisarra nationaldanser; det är från Prados eller Montesquieue-balernas på sitt håll icke mindre lifliga och muntra lokaler, der man i all anspråkslöshet bakom orkestern, i stället för prunkande buffeters dyrbara glacer, tvemännings med sin sköna vid ett simpelt träbord njuter en butelj öl eller litet konjak och vatten. Eller är man sedan veckor bjuden ut i stora verlden, bjuden till exempel till M:ll Rachel, den unga tragiska aktrisen, som ni säkert hört omtalas, ett fattigt barn, hvilket ännu för fyra, fem år sedan stod och sjöng i gathörnen för en sou eller par, och nu slites sönder mellan grefvinnorna och bankiersgemålerna, för att på deras soircer, så är dagens mode, för äkta perlor och juvelsmycken, deklamera vaida ställen ur Racine och Corneille inför stora män med band i knapphålet och ädla damer, koifferade i acouronne de ecypriau. En couronne de cypria, ni vet, hvad det är! eller, åtminstone, ni vet att prinsessan Marie, Ludvig Filips ilskade dotter, i dessa dagar är afsomnad! Nå väl, ifrån denna stund äro rosorna försvunna från de parisiska förtjuserskornas . hår; de hafva gifvit vika för en grafvens, dölens, smärtans och saknadens flora, blommor af svart sammet med pistiller af den ännu svarare gagaten, blad af svart flor och stjelkar af svart silkeskarkass. När de förnäma cirklarnes leka skönheter kring de längst bak på hufvudet upplagda hårflätorna fästa dessa melanoliska rosor som en rund krona, så att de eka qvistarne af långa, svarta blad, likt tårpas ens sorgliga grenar, — ni inser att benämninen icke så mycket kommer af Cyperns förjusande gudinna, som, om ock litet långsökt, f den mörka cypressen, — så att dessa qvitar nedfalla gungande öfver en liljehvit hals, i finner ju hvar och en, att det vackra barets lojala hjerta håller på att sörja sig till öds öfver den goda, älskvärda prinsessan Maie. Hvilken sorg i detta koketteri, men ock vilket koketteri i denna sorg! Orv. Odd. EA — Uti Danmark har den mycket omtyckta sförfattaren F:s Hansen nyligen utgifvit en samng aromantiske diztninger, hvari man bland anat finner ett störe skaldestycke, kalladt: Corsaren