om de ville blifva Svenskar, eller trodde nationen ville blifva det? hvilken fråga de besvarade med ett enhälligt nej! Vidare, om licke han, som en Oldenburgisk prins, hade laglig rätt till norska kronan, och uppmanade de lagfarne, deribland särskildt Rosenkrantz, att säga honom sin mening. Med den ursäkt, att han, som ej närmare öfvertänkt denna fråga, nu endast måste döma efter ögonblickets ingifvelse, svarade Rosenkrantz honom ett bestämdt nej, och trodde, att i sådant fall skulle hvarje fredsslut bli omöjligt, när alla arfvingarne kunde uppträda, den ene efter den andre, och fordra det afträdda. Han satte sig. Prinsen såg sig om och väntade de andres mening. Alla tego. Då uppresie sig Sverdrup och sade med hög röst: uatt prinsen ej hade mer rätt än hvarje Norrmanca, och knappt hade han yttrat detta, förrän Treschow sprang upp och förklarade, att detta just äfven var hans mening, och att Sverdrups mening var den rätta. Alla de andra instämde deri.c Nu tog prinsen åter till ordet och sade: aDesse män (Anker och Haffner) äro, som jag tror, mina vittnen, att det äfven var min mening, då de förmådde mig tro, att jag hade rätt; nu ser jag likväl att jag misstagit mig; må derföre nationen sjelf välja sig en konung. Att jag, som lärt känna denna nation, jag, som aldrig lefvat sådana dagar, som dem jag sist upplefvat, då jag inom henne lärt känna sannskyldige män, kan önska att bli dess konung, kan enhvar veta. Blir jag vald, så kan jag offra lif och blod för detta rike, men aldrig öfverge det. I morgon skall jag förelägga er, mine herrar, den plan för thingets verksamhet, hvilken jag, som landets förvaltare, intilldess bestämmer.u Denna dag, tror jag, också han uppläste konungens afsked till Norge, icke utan tårar, ehuru konungen skall behandlat honom ganska ovärdigt. Klockan nio om aftonen gick man till middagsbordet. Sinnesstämningen var naturligtvis ovanligt högtidlig och varm. HKlockan 42 lemnade prinsen gästerna och arbetade hela natten på det, han ville förelägga dem nästa dag.a Denna dag yttrade prinsen, vid sitt inträde, följande ord: Hvarje förändring, som skall bli välgörande för folket, måste begynna från Gud, och jag vill derföre, att, innan något företages, skall folket öfver hela riket samla sig i Herrans tempel och anropa den Högsta om visdom, kraft, lycka och välsignelse till detta stora företag. Denna dag skall sedan hållas helig i vårt land. Här offentliggöras alla akter, angående afsägelsen, och jag, såsom lagens högste väktare, emottar då alias ed till landet och lagen. Sedan församle sig, den 40 April, landets deputerade, för att välja en konung. När de äro samlade, träder jag tillbaka som privatman, intilldess de gjort sitt val. Till deras bedömande skall föreläggas en konstitution, som på förhand uppsättes. Den oinskränkta makten skola och vilja de hafva.c Han uppläste derefter en förklaring till Sverge, hvilken divisionsgeneralen Schmettow och kammarjunkare Kaltenborn, såsom ambassadkavaljerer, skulle öfverföra, hvari det heter: katt konungen väl afträdt Norge, men att det är ett fritt land, som ej kan afträdas. Natior nen har rest sig, för att försvara sin frihet och sjelfständighet; hon tillbjuder Sverge fred och defensiv-allians, om det vill frångå sina fordringar; men i motsatt fall förklarar hon det krig. Vid detta tillfälle hade han äfven en proklamation färdig mot Pontecorvo, som skall vara öfvermåttan hård. Någre funno den alltför hård; men han frågade dem, om det ej var sanning, och de nödgades svara ja. (Så kan det ock sägas). Derefter en förklaring på franska till alla hof, som skall vara mästerligt skrifven, samt ändtligen några proklamationer till Norge. Vid slutet af den sista, som skall vara utomordentligt rörande, utbrast han i tårar, och alla de närvarande snyftade hörbårt. Gamla amiral Lätken sprang upp och ropade: Nå, Gud välsigne en sådan prins!k Han sade vidare: Ni och en hvar kan inse, huru innerligt jag måtte dnska att få uppoffra återstoden af mina dagar för en sådan furstes och ett sådant lands tjenst; men jag år dansk undersåte — jag har svurit danska konungen trohet; så tungt det är för mitt hjerta, kan jag likväl icke använda mina grå hår till en trolöshet. Den gamle skall sodan varit halft förvirrad, kämpande mellan a -. . me