Aftonbladet – 6 februari 1839, sida 3

ntitrade dervid: aSker detta, så inträffar å nyo el, I hvad som står i Evangelio, att Satan far in i it, I svinahjorden. ———LTTI Konstnyheter. es Det för ordningen och humaniteten så välgörande prygelsystemet, har i dessa dagar af den för allmänheten icke obekanie Kardborre, blifvit skilupldradt i en teckning kallad Inspirationen. Hos dem, ;hvilka icke hafva någon annan befattning med snillet, än att skrifvakataloger och till verka snörlif för dess skapelser, är, såsom bekant, genren icke agod, och hvarken ideen, kompositionen eller utförandet kunna förskaffa nåd åt en sådan imagination. En och annän, som icke bättre lärt, tänker annorlunda, och för dem böra vi kanske meddela, att det mål, som vid ifrågavarande teckning föresväfvat konstnären, synes hafva varit åskådliggörandet af den sanningen att efterdömet eller grundsatserna i oafbruten kedja sprida sig ofvanifrån nedåt, så att scenerna på hierarkiens understa trappsteg icke om rättvist kunna betraktas såsom effekter af inspirationen från den högre, af den i historiska skolan så högt beprisade aandan, som genemgår det hela. På den omtalta teckningen ser man alltså trenne personer i full färd med en stackare, placerad å en bänk — vi känna ej, om det är en kopia ur verkligheten — under det en tredje person, en mellanlänk på den hierarkiska trappan, leder exekutioner, hvartill han synes i tysthet mottaga ordres från en fjerde, som sänker sig ned på skyar, och hvars hand tyckes innesluta ett begripligt tecken af en högre inspiration. Teckningen är ledigt utförd. — OR — Konstoch teaternotiser. Den bekanta kapellmästaren Lachner i Mönchen har fulländat kompositionen af en stor opera, som redan inöfvats för teatern derstädes. Amnet för libretton är taget ur Bulwers inamnkunniga! roman Pomprji sista dayar. — Madam Schröder-Devrient, Dresdener-teaterns utmärktaste skådespelerska, ämnar för sin helsas återställande på våren begifva sig till Marienbad att återfå sin genom en bröståkomma förlorade röst. — Hr Halms bekanta Griseldis är redan öfversatt på Italienska, men betydligen förändrad, emedan, såsom en tysk tidning uttrycker sig, de Italienska damerna eljest skulle finna herr Percivals karakter alltför barbarisk. rr — — En utomordentligt vigtig upptäckt, ifall den är sann. En kemie-professor i Filadelfia skulle, enligt hvad det uppgifves i Kölner Zeitung, efter mångfaldiga försök hafva lyckats frambringa en flytande mineralkomposition, hvilken, när den torkar, är af helt och hållet konstartad beskaffenhet och fullkomligt genomskinlig, samt i det flytande tillståndet kan, likt en fernissa, strykas på ytor efefter bebag; med denna fernissa, anstruken ofvanpå folium — så kallas det i den Tyska tidningen, men beskaffenheten af detta folium uppgifves icke närmare, — skall man nu kunna frambringa de största och skönaste speglar, som icke behöfva vara inskränkta till någon viss dimension, och det berättas I samma notis, att en sal i Filadelfia skall hafva blifvit beklädd med det skönaste spegelglas af denna uppfinning, från golf till tak på alla fyra väggarne, hvilket skall åstadkomma en högst tragisk effekt, isynnerhet vid ljus. — En obehaglig reskamrat. För kort tid sedan tilldrog sig en händelse, som, ehuru helt naturlig, likväl tillhör de ovanliga, eller sådana, som mest födas i romanförfattares imagination och, om de någonsin inträffa i verkligheten, måste väcka fasa och bestörtning. Diligensen, som går mellan Lyon och Grenoble, stod en dag i början af Januari redan förspänd; hästarne skrapade med sina hofvar otåligt gatstenarna, alla platser voro upptagna, med undantag af en; ett ungt vackert fruntimmer väntade med nyfikenhet att se, hvem hon skulle få till granne, och på yttersta minuten kommer ändtligen den sista passageraren, intager sin plats och vagnar rullar af. Fransmän äto icke kända för trumpenhet eller tystlåtenhet, och redan första stationen voro alla passagerarne inbegripna i ett godt glam, med undantag af den sistkomne, hvilken bibehöll en orubblig tysthet hela tiden. Den annalkande natten afbröt samtalet; hvar och en lutade sig tillbaka i en vrå af vagnen, och inslumrade så godt han kunde. I första gryningen qvicknade man åter vid, den ena helsade god morgon på den andra, alla tycktes vara muntre och fullsöfda, utom den tysta passageraren, som han redan kallades af de öfriga. Tungt och stilla hvilade hans hufvud mot den vackra grannens axel, och frun började redan med otålighet afbida dagen, för att bli qvitt den tunga bördan. Men huru beskrifva bennes förskräckelse, då hon slutligen märkte, att det hufvud, som hvilade mot hennes axel, var iskallt och dess ögon brustna, att det var ett lik, som hyilade mot benne, ett rop af förskräckelse undföll henne; de öfriga passagerarne trängde sig fram, och nu först märkte man, att den obekante under vägen hade aflidit.