Aftonbladet – 5 februari 1839, sida 2

ACS ARAlanKntol dl VvViSauE pe tfyla TILTi ICUL Jellllgoda och stora hufvudnäringar, allt efter landskapets olikhet: men för ett lyckligt bedrifvande af dem alla fordras undervisning, först och främst af praktisk mathematik, dernäst af så mycken naturvetenskap (populär kemi, agronomi 0. s. v.) som på medelklassens och folkets behof kan belöpa sig, och slutiigen af lefvande språk. Vi sätta språken sist ibland ämnena, hvaröfver någon kanske undrar. Det är klart, att Tyska, Franska och Engelska alltid till mer eller mindre grad skola vara nödiga för Sveriges innebyggare i det hela; men vi förmoda, att, allt som en utvidgad boktryckarverksamhet och en förbättrad bokhandel till nationer sprida undervisande skrifter på vart eget språk, skall nödvändigheten af de tre utländska småningom finna sig något sammandragen till de enskildare samhällscirklar, der bekantskapen med det utländska särdeles roar, eller der sysselsättningen med vetenskapliga arbeten, som ej på vårt språk ännu hunnit utgifvas, hör till tjensten. Af dessa anledningar gåfvo vi de der språken rummet efter de andra ämnena, åtminstone för den större mängden. En fråga för läroämnena i elementar-undervisningsverken återstår. Då vi nemligen på grund deraf, att de flesta barn ej komma till universitet, vindicerat föräldrars rätt, att åt dessa sina barn erhålla tjenlig och gagnelig, fast icke till akademi förberedande undervisning; men alltid ändå något antal barn hlir öfver, som, till följe af rikare tillgingar och naturanlag, ämnas till universitot, så måste äfven åt dem passande elementarbildning vara att tillgå. Genom denna anmärkning är det som man föres in på den så beryktade tvistefrågan om de dubbla bildningslinierna; och manfinner lätt huru detta för ingen del, såsom åtskillige påstålt, blott är ett theoretiskt hugskott, utan en af sjelfva sakernas tillstånd nödvändigt framkallad utväg. Men den frågan kan icke redigt upptagas och afgöras, förrän en och annan blick först biifvit kastad på sjelfva universitets-läsningen, hvarföre vi nu afbryta den och hänvisa dit b) Ifrån läroämnena sjeifva (undervisningens material) öfvergå vi nu till det i skolor och gymnasier gängse sältet att bibringa dem; vi mena olägenheterna i methoden (undervisningens form). Vi stöta här genast på ingenting mindre än de vidt utseende frågorna om monitörsystem, ämnesläsning, fri flyttning, klassläsning, ambulatorisk läsning, terminalflyttning och dithörande. Vi hafva ingen lust alt hvarken för egen elier våra läsares räkning dyka ned i de scholastiska animositeternas afgrunder, men hoppas vinna uppmärksamheten för några enkla framställningar. Vi hafva längesedan för, klarat, att vi ligga i ingen delo med personer (hvilka vi i allmänhet fritaga? från all skuld, utom såvida de icka vilja tillåta förbättringar), utan blott med institutioner: men nu hafva vi knappt en gång göra med sådana, utan — mirabile dietu! — med väggar, icke ändå symboliskt förstådt såsom hos Geijer, utan riktiga, rena (d. v. s. mest smutsiga) väggar af tegel eller iräd, bastanta, och svåra nog alt få ned. Saken är i sin primitiva grund följande: I en skola befinner sig ett stort antal gossar, som, ifrån de äldste räknadt intill de yngste, stå I många olika stadier, och omöjligen, man må bära sig rimligt eiler orimligt åt, kunna skötas al en magister. Skolan får sig derföre tillgång på t. ex. 4 lärare. Nu uppstår frågan: huru skola gossarne indelas på dessa fyra lärare? Två sält gifvas. 4:o: Man delar goss-personalen 1 4) stera grupper, eiter ungefärlig ilder, sätter hvarje grupp i särskild kammare och under sin 5 egna lärare, som har att göra med denna grupp ensamt, och med ingen annan. — Eller 2:o: Man afskär heta räckan af skolämnen (från undervisningens början till dess slut, så långt som den inom ett ifrågavarande institut räcker) i 4 stora grupper, och förordnar om gossarne, att bvar och en af dem tillhör den grupp, dit han i sin läsning, personligen och oberoende af kamrater, hunnit; nigon annan gruppåtskillnad gifves då icke gossarne emellan, hvarken genom att sitta i olika kamrar, elier att sitta under olika lärare. Lärarne, slutligen, hafva hvarken ecet rum att ansvara för, eller en viss grupp gossar, eller en viss afskärning af ämnena, för sig enkom anslagne; utan de bekomma vissa hela ämnen (gående undervisningen allt igenom) att sköte. å sv Ar a rea . a