Aftonbladet – 4 februari 1839, sida 3

1 sitta nakna, ja helt och hållet nakna, karlar, qvinnor och barn, stundom äfven gubbar, som vänta på köpare. Så snart eu sådan viser sig i dörren, och på ett tecken af husbonden, börjar hela truppen hoppa, gestikulera, svänga omkring, uppstämma vilda sånger, för att bevisa, att hon bar lungor och att hon förträffligt begriper slafveriet. Olyeklig den, som ej söker utmärka sig framför sina kamrater! Det finnes en piska till hands att sönderslita dess sidor och kasta omkring stycken af svart kött. Men jag har redan sagt, att hvar och en känner sin roll och spelar den förträffligt Tyst nu; saken skall uppgöras och handeln afslutas. Ah, upp du! Någonting stiger upp; detta ting är en varelse, som har två ögon, en panna, en hjerna och ett hjerta som ni och jag. Nej, jag bedrar mig, det finns inte hjerta i detta! bröst, det öfriga är i god ordning. aSe hit!) (Det är ägaren som talar) eDet är ju inte så dåligt. — Gå! och tinget börjar gå. — aSpring nu — och det springer som en kapplöpningshäst. — Lyft upp hufvudet, rör på lederna, skratta, ropa, visa tänderna!s — aDet är bra, hvad är priscl? —Sex qvadrupler. — aJag ger fem, och har han haft kopporna? — aDem har han rtedan haft; der synas ärren., Svarta och lysande fläckar på den svarta kroppen bevittna vidröringen med ett glödande jern, hvarmed de biifvit gjorda, och bedraga den oerfarne köparen. Nå väl, här äro sex gvadrupler. En ny köpare visar sig; det är en munk. e8e så, stig upp, kom hit, gå, hoppa! — precist som nyss förut. Hon år inte så rasande, hon är ung, hennes tänder äro bländande hvita, menp ....— cHans nåd kan vara lugn i det fallet, jag svarar derför. — aTre uns säger du? Se här! — aOch er välsignelse — aDer har du den. — waSjungen J andra!— Tjutningarne börja å nyo, och de båda köparne gå, sparkande framför sig sitt nyförvärfvade gods. Egaren lägger in sitt guld i en skinnpung och ställer sig vid dörren, för att fånga andra kunder vid deras inträde. Detta är i miniatur en slafmarknad i Brasilien. Det kan likväl hända, att ni, vid inträdet i en kyrka, finner knäböjda framför högaltaret två Svarta, klädda i en hvit musslinstunik, gördeln tillknuten med ett blått och rosenfärgadt band, med blommor på hufvudet. En prest, nalkas, stänker några vattendroppar på deras pannor, går derifrån smågrinande, och tvenne menniskor äro på detta sätt kristnade. Omvändelsen är icke svårare än så! Det land, hvarom jag här talar, är måhän da det, der slafvarnes öde är mest beklagansVärdt, der deras arbeten äro mest ibetungande och straffen grymmast, jag skulle nästan vilja säga: ohyggligast. Ehuru uppror, mordbrand och våldsamheter ofta egt rum på St. Domingo, Martinique, Isle de France och Bourbon, tiga likväl slafvarne i Brasilien under piskan och fördraga sin belägenhet. De förstå ej än, att ju mer ett land har utrymme, desto tjenligare är det för upproret; men om hämndens timma en gång slår, om ett enda skri af hat och död höjes från ett af dessa starka bröst, kan Brasilien, likt så många andra länder, få sin aftonsång och sin Bartholomeinatt. Betrakta imedlertid den der karlen, scm går förbi med en jernring, hvarvid ett slags svärd af samma metall är fåstadt på tvären, och alltsammans hårdt bopdragande halsen — det är en slaf, som försökt rymma, och hvilken hans herre sålunda utmärker som en farlig person. Der går en annan, hvars ansigte är helt och bållet betäckt med en jernmask, hvari man gjort tvenne hål för ögonen, och som är igenläst bak i nacken med en stark kedja. Den olycklige kände sig alltför eländig: han åt derföre jord och grus, men blott för att i stället sluta med piskan; han försonade under dess slag sitt brottsliga sjelfmordsförsök. En annan — jag har hört och sett honom — fastläst vid en stege, har erhållit femtio rottingsslag, hvaraf det lindrigaste lösslet huden. Intet ecken af smärta förrådde hans lidande, intet rop anklagade hans bödel. När straffet var verkstäldt, sträckte Negern ut armarna, gäspade, som om han lifvit uppväckt ur en lugn sömn, och sade leenle: cJag kunde ändå inte somna.n Se här en fjerde, som med hög röst räknade de lag han fick och slutligen roade sig med att uppepa den angifna nummerordningen, för att bevisa, let han icke trodde på torturens verklighet. Och la dessa menniskor äro slafvar! I Rio finnas 430,000 själar; fem sjettedelar af lem äro köpta slafvar, och de som köpa dem äro ale stafvar. En gång red en Brasiliansk adelsman på en nåorlunda trårg väg, men der likväl tvenne vagnar unnat köra i bredd. En slaf, som såg honom omma, vände sig om och ställde sig vördnadsfullt å vägens kant. cHoppa öfver diket! sade ädlingen ill honom. — Ers nåd har ju rum nog. — acJag ill det; hoppa — aJag skulle dervid kunna brya af mig benet, — cHuru, du vill inte hoppa?, Den förnäme, den upplyste ådlingen steg nu af ästen och slog med sitt ridspö slafven, menniskojuret, i ansigtet. Ursinnig betalade denne det rhållna slaget med den kraftigaste örfil, hvarmed ämnden eller föraktet någensin märkt en oförkämd eller feg uslings kind; derefter sprang hen ver diket och försvann hastigt i en sockerrörslantage. Brasilianaren återvände hem med blöande kind; den svarte kom också hem till sin husonde, som höll mycket af honom, och för hvilken aAa härar äffasda ak SäraAa PO