fall af artilleriet 42, af pionnierkorpsen 2325, a privata arbetare 7. Af desse hafva endast 59 vari af den betydenhet, att de sjuke behöft å sjukhuse intagas, och härutaf blott tjuguen för febersjukdo mar, bröståkommor och fråssor inberäknade, hvil ket antal under en tid af 3 månader framställe det förhållande, alt, under de fem år jag här va rit anställd, jag aldrig fått fägna miy åt ett så hälsosamt tillstånd bland folket, som just förlidet höst. Dessa febrar hafva varit af den fogliga oci milda natur, att på omkring ett halft år intet döds: fall inträffat, så mycket lyckligare, så mycket min: dre att förvänta, som pionnierkorpsen utgöres a lösdrifvare och från regementen utstrukne karlar allt personer, dem man ej får anse obekanta med allehanda utsväfningar, och således i allmänhet e; begåfvade med någon berghälsa. Men orsaken är icke svår att finna. Carlsborg är anlagd på en sandhöjd med nära 300 fots elevation öfver hafvet, på tre sidor omgifven af djupa och rena sjöar, städse påhälsad af friska vindar. Om någonsin en lokal är tjenlig till uppehållsort för en korrektionskorps, så bör det vara här ). Anstalterne för pionnierkorpsens underhåll äro följande: Den bebor höga, ljusa och varma rum, sorgfälligt hålles den till snygghet och ordning, sängoch gångkläder vädras, tvättas och piskas för jemnan; deras föda är sådan, att en del af underbefålet och deras vederlikar varit belåten med att, mot ersättning till leverantören, hämta mat ur samma gryta med korpsen. Den tillhålles ett jemnt, och efter ärstiderne afpassadt arbete i fria luften, hvilket så mycket mindre är stäldt på plåga, öfveransträngning eller hälsans undergräfvande, som de efter uttjent kapitulation vanligen utgå fullt väl klädde med en besparad öfverbetingsoch arbetspenning på fickan, hvars belopp någon gång varit skrifven med tre siffror, och med den ofta för dem nya erfarenheten, huru mycket arbete och omsorg stå före lättja och utsväfningar. Derföre torde äfven ingen arbetsstyrka i Sverige med gladare mod verkställa de ofta otroliga arbetsframsteg, dem pionnierkorpsen årligen visar. Det står hvar och en öppet, att skaffa sig bekräftelse, huruvida närvarande uppgifter transilierat sanningen. Och från dessa mindre beklagansvärde omständigheter ryckes tidtals en och annan, kallad till det icke afundsvärda öde, att njuta samma luft med 408a inspärrade, friheten beröfvade delinqventer och missdådare i Mariestads häkte. Då dessutom på år och daq intet enda rödsotsfall visat siy på Carlsbor ;, så måste till Mariestadankomne sjuke pionnierer antingen under vägen (det är ej exempellöst att sådane olycklige trotsat sine ledsagares vaksamhet, och för bränvin bortbytt en del af sine medförde kläder, och sålunda exponerat sig för förkylningar) eller på stället hafva ådragit sig den smitta, hvarmed de förpestat fängelserne , och der utbredt död och förhärjelse. Carlsborg den 24 Januari 1839. Otto Marin, Med Dokt. Sjukhusläkare. ) Den kringliggande orten torde ej hysa samma tanka. Red:s anm. —Ltrm— En utländsk resande, hvars trovärdighet icke synes kunna sättas ifråga, beklagar sig i ett bref till Redaktionen, dateradt Köpenhamn, öfver ett missöde, visserligen ganska vanligt, men måhända just derföre förtjent att påpekas. Ankommen till en viss residensstad i södra dejen af riket — och sedan han der afgjort sina ufärer, beställt skjuts och afsändt förebud för iterresan, ville han från landskansliet låta afremta sitt pass, som två dagar förut blifvit afemnadt, men möttes dervid af det besked, att van borde personligen inställa sig. KI. half tio . m. infann han sig hos landssekreteraren och rhböll af honom anvisning att återkomma kl. I e. m. Han sökte då i fogliga ordalag erina, alt han beställt skjuts till kl. 44, samt att assets påtecknande ej borde medtaga lång tid, nen måste derföre mottaga snäsor, som, ifall en främmande ej missförstått Hr Landssekretearen, skall hafva slutats med de orden: ader r dörrn — gå, adjö med herrn!c Då flere peroner försäkrade den resande, att detta behandingssätt just icke var i lag och författningar öreskrifvet, samt rådde honom att vända sig ill bandshöfdingen, uppvaktade han äfven dene, men erhöll det föga tröstande svaret, att aken ej angick landshöfdingen, utan berodde på lagmannen,. Kl. 4 3, utbekom han ändtligen itt pass och måste således på alla stationer etala väntpenningar. — Om man än antager ör gifvet, att ingen landssekreterare gerna kunat så misstaga sig om hvad värdigheten forrar, som den resande i sin berättelse påstår, a kan man dock icke neka, att det der uppkofvet till kl. 4 eller 2 mer än tillbörligt beagnas och allt för ofta tillämpas på saker, som varken fordra eller tåla något dröjsmål, till vilka visserligen resandes pass med skäl kan änföras. Red. har derföre ansett lämpligt, att tan några namns utsättande på detta sätt efpm mm sv pm JM en KH oJH EL mm LJ mL