Aftonbladet – 1 februari 1839, sida 4

Adla och Välgörande Menniskovänner! Uti 33 år har jag oupphörhet arbetat såsom Landtmätare i Norrbottens Län. De 42 sista ären deraf, då jag tjenstgjort i egenskap af AfvilringsLandtmiätare, har jag. till det mesta, haft mina arbetsstationer uti obebyggda skogsmarker, der intet hus elter skygd emot köld och oväder funnits. Stundom alldeles igenomblöu af regn, samt stundom varm och svettig, har jag förtehy måst, uti September, Oktober och November månader, taga mi nattqvarier under barhimmel. Att på sådant sält strapsera, skulle ovillkorligen förstöra helsan för en äldre man. Jag har nemligen för öfver 2 4-2 är sedan insjuknat i en utaf stark förkylning förorsakad krampsjukdom, som genast gjorde mig sängliggande, och ännu utan förhoppning håller mig fast vid sängen. Således urståndsatt att sköta min tjenst, var jag tvungen att berära afsked; och hoppades jag att då kunna för mig och min familjs bergning erhälla antingen någon pension eller årlig Nådegåfva, helst träget arbete i tjensten vållat min sjukdom; men intetdera har blifvit mig beviljadt, utan har man lemnat den idoge och nitiske tienaren hjelplös i en ålder af 55 3-4 år. Jag är född fauig Skeppstimmermans son, och ej egt det minsta arf. Den ringa inkomst, jag såsom Landtmätare haft, har föga räckt till att försörja hustru och barn. En mig år 1814 öfvergången eldsvåda, som förstörde min gård och mitt lösörebo, vållade, att jag, som ej egde rätt till brandstod, nödgades för att änyo skaffa mig tak öfver hufvud oeh oundgänglig lösegendom, sätta mig uti skuld. Räntan derå har tärt en stor del af min ringa till uppehälle behöfliga inkomst, och det var förthy icke underligt, att jag, då mitt sjukdomstillstånd inträffade, befann mig uti fattig belägenhet. Men voro mina tillgångar då knappa, huru skola de då nu vara, då ing deraf med en sjuklig hustru och barn måst utan inkomster lifnära mig uti 2 3-4 år, saml dessutom påkosta medikamenter och läkarevård? De äro alldeles medtagne. Ja! Jag saknar det aldra nödvändigaste, och jag ser mig blottställd för det alldra största elände, om ej hielp mellankommer. Men hvarest skall hjelpen tagas? Från statens sida, der den bordt kunna påräknas, är den icke att förvänta. Anhöriga eger jag ej heller, som kunna hielpa mig. Och till Allmänna välgörenheten är förthy enda tillflykten. Det är för mig olycklige en tung sten på bördan, att nödgas begagna denna utväg, på en tid då Allmänhetens frikostighet från så många andra håll ålitas, men nöden haringen lag, och den framgång, som andras nödrop rönt, ger mig hopp, att äfven min klagan skall finna väg till, för oskyldigt lidande likars nöd, ömmande Menniskovänners hjertan. Dem anropar jag förthy i största ödmjukhet om hjelp i mitt elände, som vitsordas af närlagde betyg. Och då jag, utan eget förvållande, af nit att uppfylla mina pligter blifvit ett rof för lidandet, är jag öfvertygad, att bättre lottade medmenniskors öron icke skola vara döfva för detta nödens rop. Den minsta skärf bidrager att lindra min nöd. Den emottages derföre med största tacksamhet, då den öfversändes antingen till mig eller Hr E. J. Lindeberg, hvars adress är: Stockholm, Kengl. Posthuset, 4 tr. upp, hvilken jag anmodat att benäget emottaga och mig tillsända hvad mig ädelmodigt gifves. Och skall allt uti denna twidning behörigen redovisas. Piteå den 5 November 1888. JOHAN BERGDAHL, KommissionsLandtmätare.