-Ja alia sidor vai tUllsiutet ior dagen, som en dast får inträda genom ett uti ena sidan insat slipadt konvext glas, som vändes utåt det land skap, man vill afteckna. I detta skåp står et iitet bord, eller ock ställes skåpet på ett så dant och på detta bord, framför hvilket tek naren, som inkrupit 1 skåpet, ställer sig, lägge han ett stycke papper. Pa detta papper falle; Inu genom glaset en liten bild af det utanfö varande landskapet, med alla dess föremål, dera I färg, skuggor och dagrar, och om glaset är mycke! rent och färglöst (akromatiskt) blir denna bil ganska noggrann. Teknaren tar nu sin stift, af tecknar så noggrant som möjligt det lilla land: skapet med aila derå befintlige föremålskontu. rer, utmärker deras skuggor och dagrar, sam! måhända äfven deras färger. Dessa småsaker så lätta att uppräkna, äro likväl ej så lätta at! verkställa: de fordra en öfvad hand, en oföränderlig luft och framför allt tid och tålamod. och det är mycket förlåtligt, om den som första gången ser bilden i en camera obscura och de tusende drag, som måste aftecknas, dervid skulle tänka com du ändå ville afteekna dig sjelf,x liksom Pervont sade till vedbördan, com du ändå ville bära dig sjelf.c Och tänk om nu detta skedde, om dea flyktiga bilden fastnade på papperet, så att man i kamera obscuran lika lätt uppfångade landskaper, som man fångar fjärilar på ett limstruket papper? Denna förhoppning är sangvinisk, och likväl påstår Hr Daguerre i Paris, att han förmår uppfylla den, ja hvad mer är, den ryktbara Arago och flera andra vittnen bekräfta detta påstående. Men innan vi beskrifva hur detta förmodas låta verkställa sig, måste vi göra en liten rabatt på de förhoppningar, som sträckte sig ända derhän, att äfven färgerne skulle qvarstadna på papperet; detta är nemligen något mer än Hr Daguerre lofvat prestera, mer än man på länge vågar hoppas. Naturen, som villigt låter konstnären tillegna sig dess former, är, som man vet, mycket jalouse om färgerne; också äro Hr Daguerres tekningar egentligen blott kopior af formerna, d. v. s. af skuggor och dagrar. Men det är redan mycket att så behändigt kunna stjäla dessa, och vi kunna blott på ett ungefär röja, hur Hr Daguerre dervid går tillväga. Det finnes nemligen vissa ämnen, hvilkas färg röja en ogemen känslighet för ljuset, och bland dessa är klorsilfret, en produkt från de kemiska laboratorierna, ett af. de utmärktaste. Dess färg öfvergår nemligen genom ljusets inverkan småningom ifrån hvit till blåaktig och slutligen svart. Någon har redan före Hr Daguerre imaginerat sig, att denna klorsilfrets egenskap skulle kunna begagnas för kamera obscuran på det sättet, att det papper, som lägges på kamerans bord, öfverströkes med klorsilfver; derpå skulie då det genom kamerans glas infallande ljuset med alla nyanser af sin styrka verka, så att klorsilfret blott helt litet mörknade för de svagaste dagrarne, d. v. s. för skuggorne, och mera för de starkare, till dess det slutligen, der starkaste dagen fölle, blefve helt svart, skuggorne och dagrarne skulle således på papperet falla omvändt mot iverkligheten. Vi beklaga imedlertid, att denna method, om den ock af en och annan läsare funnils probabel, likväl icke lärer duga; Hr Daguerre använder icke klorsilfver. Hvad använder han da? Det vet blott han sjelf och M:r Arago och kanske ännu några andra, lika tystlåtne, som han sjelf. Hr D:s arcanum är mycket bättre; det svartnar icke helt och hållet, sedan det uttages i dagen, såsom klorsilfret ofelbart skulle göra, och det är ändock mycket sensiblare, ja, för att göra saken ännu fullkomligare, det lemnar skuggor och dagrar på teckningen i samma ostörda skick, som de befinnas 1i verkligheten, så att skuggorne representeras af obscurn, de ljusare partierne af demiteintes, och den fullkomliga dagen af papperets egna färg. Underbarast torde likväl finnas den stora känsligheten hos Hr Daguerres preparat; det täflar med sjelfva menniskoögat, för att icke säga menniskohjertat, med ett ord det är känsligt till och med för månljuset, hvars milda blickar, enligt anstäldt rön, icke förmå det aldra minsta öfver det barbariska klorsilfret. Det fina ämne, Hr Daguerre upptäckt, är deremot så ömkänsligt, att det icke ens kan se månans hulda anlete utan att skifta färg — en oskattbar blygsamhet, ty det skall skänka oss månskensstycken. Att Hr Dacgnvnerra måct cAla vida Amlenase Av om