Aftonbladet – 29 januari 1839, sida 2

1 KA ee . a I nt uppehåll kan inträffa, då det stadgat, att, flera på en gång ankommande fartyg, de, som fva enbar last, och som således skyndsammast inna expedieras, skola äga rätt att först få klaI ra, framför skepp, lastade med ett större antallför tiklar eller som innehafva styckegods. Att utver det uppehåll, som förorsakas genom klarengen, ett ytterligare dröjsmål kan vållas, dels geym intagandet af proviant, dels och någon gång nom skeppares försumlighet, hvilka finna det nöjmt att i land tillbringa några timmar eller nåon dag längre, hafva icke petitionärerne bestridt. fen äfven detta uppehåll äger ytterst sin grund ch möjlighet uti klareringen. Ty vore fartygen ske i och för denna tvungna till ett uppehållsåskulle äl inga eller åtminstone högst få rederier vara i okloka och litet beräknande. att de tilläto skeparne, att albryta sin fart, för att i Helsingör inaga något färsk mat eller annan proviant; nu sker et, emedan man vet, att farten i alla fall måste fbrytas och fartygen uppehållas, samt någon säkeret, att kunna kontrollera detta uppehåll, icke gifes. Enahanda äräfven förhållandet med det upehåll, som möjligen någon gång vållas blott af keppares dröjsmål i Helsingör, för att roa sig. y funnes ej tvånget, att lägga till och klarera, å hade ock skepparne ingen pretext att gå iland ;ch der uppehålla sig; de voro då tvungne, att utan fbrott fortsätta sin kurs och lemna Helsingörs värdshus och andra förlustelseställen obesökte. Lika litet stånd håller Ins. andra invändning, rörande den kostnad, som förorsakas genom besagnandet af färjemansbåtarne. Något juridiskt tvång att begagna dessa båtar, existerar visst icke; sådant har aldrig af petitionärerne blifvit insinueradt, långt mindre påstådt. Men det ges ett tvång i sjelfva sakerna, ofta vida mer imperatift, än något positift bud, och af sådan beskaffenhet är just nödvändigheten för skeppare, att, vid landsättningen i Helsingör för att klarera tullen samt återfärden derifrån, begagna icke sina egna båtar, utan de Helsingörska färjemännens. Ty de flesta fartyg, som passera Sundet, äga vanligen ganska fåtaliga besättningar, och huru skulle då en skeppare våga att taga med sig och aflägsna ifrån fartyget icke mindre än tre till fyra matroser, för den händelse, att under hans vistande i land en storm skulle blåsa upp? Inträffade en sådan eller blott ett hårdt väder, så vore ju hans fartyg, genom frånvaron af så många man af besättningen blottstäldt för de största olyckor, och han sjelf skulle till och med vid stark sjögång svårligen kunna komma ut till detsamma tillbaka, utan att nödgas lemna sin egen båt i land och för återfarten begagna färje mansbåt. Är det likväl blott fråga om ord, så kan det visserligen sägas, att det står skeppare fritt, att transportera sig med sina egna båtar; men beltraktar man saken, så äro de flesta skeppare i den kategori att nödgas betjena sig af Helsingörska färjefolkets båtar. Att denna tjenst måste glupskt betalas och förorsakar en dryg kostnad, har icke ens Ins. försökt bestrida; men funnes icke klareringsskyldigheten och det deraf följande tvånget jatt lägga till och gå i land, så bortfölle ock denna i kostnad helt och hållet. Om, i stöd af hvad nu anfördt blifvit, det kan, såsom man vågar tro, antagas för bevisadt, alt fartygens uppehåll och dröjsmål på Helsingörs redd är en verkan, i första eller andra hand, direkt eller indirekt, utaf klaringsskyldigheten och det tvångsmål, som skeppsförarne äro underkastade, Jan lägga till och gå i land för att fullgöra nämnI de skyldighet; så följer ock deraf icke mindre ovilkorligt: att, när olyckor i Kattegatt, enligt ImI sändarens eget medyifvande, förorsakas utaf up pehållet i Helsingör, dessa olyckor ytterst äro alt tillskrifea den orsak, som ursprungligen vållar upp hållet, eller klareringsskyldivheten och ingen lins annat. Det är fåfängt att söka komma ifrån denna konklusion; den Helsingörske Insändarens ol hela sofistik har blott uträttat, att den framstår ännu mera klart i dagen. , Uttrycker i Stockholmska handelskorpsens petiltion: eallt är der (i Helsingör) beräknadt på prejerin, har Insändaren behagat förstå, såsom hade de blifvit yttrade äfven om den provision, som de Helsingörska kommissionärshusen beräkna för kontanta utlägg och förskottet af Sundska tullafgiften. Men det ges ett visst sätt att förstå, som icke är annat än att uppenbart missförstå, och till denna -) kategori hörer ock den nu anmärkta tydningen af I petitionärernes ord. Utaf sammanhanget, i hvilket dessa uttryck i petitionen förekomma, hade Insändaren lätteligen bordt inse, att de hade afseende på den betydliga kostnaden vid begagnandet af färjemännens båtar samt på åtskilliga andra utj gifter, för hvilka de Helsingörska kommissionärshusen just göra de omtalta ckontanta utläggenv. Att dessa hus för slika utlägg, likasom för förskjutandet af tullafgifter och öfriga klareringen ätföljande kostnader, endast beräkna provision efter vanlig köpmannacoutume, var petitionärerne: af egen erfarenhet alltför väl bekant, för att de skul-l1le kunnat tillåta sig någon insinuation i strid mot t detta förhållande. al Men att ifrågavarande provision, såsom Insänt daren behagar yttra, vanligen förloras i räntor t,! förrän penningarne ingå och vid omsättning af ren ! misserne, torde deremot befinnas så mycket me) u a Ira stridande mot sanna förhållandet. Vore det vanI livaste händelsen, att provisionen ginge förlorad se! så skulle I sanning den Helsingörska kommissions r rörelsen vara ingenting mindre än lönande, och de le kunde då med fog väcka förundran, att de Hel man asechka hucan faortfara med en dvlklk rörelse