Aftonbladet – 26 januari 1839, sida 2

ster, än dem, som nödgas vara det ex professo ; vi kunna dock ej undgå, att egna en gärd af aktning åt det moraliskt vackra i den välvilja, hvilken lånar den af behofvet oberoende talangens biträde åt den 1i sådant hänseende mindre lyckligt lottade medkämpen på konstens täflingsbana. — Hr Randel sjelf exeqverade en af honom komponerad, icke mera ny konsert och variationer af Rhode. Vi veta ej om vi irra oss, men vi tyckte, att Hr Randel vunnit i färdighet och ännu mer i tonens mjukhet. och hans adagio vann ett allmänt och starkt bifail. Hans egen konsert ulmärker sig äfven såsom kompsition bade för iderikhet och ett utomordentligt väl instrumenteradt Jaccompanjemang. En konsert-ouvertyr, af honom författad, som bär uppfördes, hade onekelig förtjenst; endast titeln: konserl ouvertyr syntes oss ej rätt väl vald, emedan stycket snarare annonserade en dramatisk afhandling, uppfylld af passioners strid och stormiga uppträden. Hr Gänther sjöng Octavios aria I Don: Juan. Vi frukta, alt konsertsalen icke blir Hr Gänthers fält, men inrymma likväl åt vårt minne af Hr Lindströms föredrag af nämnde aria sin behöriga andel af denna förmodan. — Om Hr Bock, hvilken här spelade ett nummer, gäller det omdöme, som säger allt: att han var sig lik, ehuru publiken; som denna afton var serdeles moderat i uttalandet af sitt bifall, egnade honom detsamma med mera njugghet än vanligt. Hr Bocks ovanliga renhet och styrka i tonen synes oss isynnerhet göra honom till en ovanlig exekutör på sitt instrument. — Hr Pratte, som ej på 8 eller 9 år här uppträdt, föredrog ett potpouri ur Friskytten för harpa, med samma genialska virtuositet, som man fordom beundrade hos honom, men hvilken förtjent understödjas af ett bättre instrument. — Hvad som mest förvånade, emedan det minst väntades, var att höra en 42 årig gosse, elef af Hr Ehrenreich, exeqvera, jemje sim mästare, en dubbel konsert för klarinett — en ganska täck komposition af Krommer — med en färdighet och smak, som skulle hedrat mången till åldern fullvext virtous, och en renhet i tonen som öfverträffar sanska mångas af dessa. Konserten började med en ouvertyr till Fingals Höhle af Felix Menlelsson Bartholdy, uppfylld af denna svärmanle, något dystra, fantasi, som i allmänhet utnärker denna tonsättares arbeten, men hvars ängd och flera gånger förnyade upprepande af amma id, beröfvade den något af sin effekt. —