Aftonbladet – 26 januari 1839, sida 1

HERR THIERS TAL I DEPUTERADE-KAMMAREN, RÖRANDE BELGISKA FRÅGAN. Vi nämnde i gårdagsbladet, att detta tal gjort den största sensation i Kammaren. Redan af detta skäl förtjenar det uppmärksamhet, äfven lutom Frankrike; men det förtjenar den ännu mer såsom en historik öfver hela frågan och för de åsigter öfver densamma, som deri ut, vecklades. Sedan talaren genomgått konungariket Nederländernas historia som stat, anled; ningen till dess bildande, och visat omöjligheten af dess långvariga bestånd samt låtit konferensen den rättvisa vederfaras, att hon år 11850 insåg nödvändigheten att åter skilja BelI gien från Holland, sade han: I Vid denna söndring hade en svårighet uppstått, nemligen förhållandet med Luxemburg, hvilket samma dag, och lifvadt af samma enthusiasm som Belgien, lösslitit sig från Holland; frågan vore således, om detta land skulle återföras under sin förbittrade herres ok? — Vore jag konseljpresident, och en furstes ärelystnad, som man gifvit en skön krona med 4 millioner menniskor, sade till Frankrike: Försvaren oss emot Europa, jag vill ha ännu 5300,000 själar till; då skulle jag, såsom premierminister, utan tvekan afvisa ett sådant anspråk. Men saken har äfven en moralisk sida; en djup moralisk känsla gjorde sig härvid gällande; alla uppreste sig på en gång mot Holland, men somlige för att förblifva fria, andra för att ålervända under förhållanden, som voro dem odrägliga. Häremot uppreste sig nationalkänslan; och denna respekterar jag, och just emedan hon är ärlig, fruklar jag henne i den Europeiska fredens intresse. Hvad gjorde, under sådana omständigheter, konferensen 41850? Hon skulle hafva respekterat samma känala, och genast till Belgien återställt Luxemburg och Limburg, om icke den omständighet inträffat, att Tyska Förbundet gjorde eller verkligen ägde anspråk på nämnde provins. Konungen af Nederländerna var förut, i anseende till sina Nassauiska besittningar, medlem at förbundet; då dessa besittningar tillföllo Preussen, men Konun gen likväl skulle tillhöra förbundet, förklarade man honom för dess medlem i egenskap af storhertig af Luxemburg. På detta sätt blef Luxemburg en det af Tyska området. cHärigenom intrasslades nu frågan. Belgien sade, att Luxemburg ej var någon del af förbundet, ingen stat för sig med egna finanser och egen armå, utan att det varit en del af Holland, förenadt med detta i sin militära och financiella förvaltning liksom i allt annat. Konungen af Holland åberode traktaten af år 4843, hvilken förklarade honom för medlem af förbundet, såsom storhertig af Luxemburg, samt erinrade om sin titel. Luxemburg bestridde det, åberopade å sin sida den bestående organisationen, och att det ej blifvit inkorporeradt med förburidet, utan endast med konungariket Nederländerna, samt att förbundslagarne icke en gång blifvit kungjorda i storhertigdömet. Under sådana tvistiga förhållanden måste konferensen fatta ett beslut; hon tilldömde i sitt protokoll Luxemburg åt Tyska Förbundet. Belgiska kongressen af år 1831, så kraftlös den då ännu var, hade likväl mod eller rättare förvägenhet nog, att protestera mot detta beslut, och— hyilken oerhörd djerfhet! —att kassera protokollet. De fem stora makternas konferens skulle lätteligen kunnat tvinga de 4 millionerna Belgier till lydnad; men de respekterade den moaliska känsla, som ledt Belgiska kongressen, och emnade sitt fattade beslut i sex månader utan åtsärd. Då man sedermera sökte förmå Prins Leovold att emottaga Belgiska kronan, förklarade den1e, att han endast ville göra det under någorlunda rdnade förhållarden. Nu uppsatte man de 18 ar : iklarne; häri bestämdes Belgiens sjelfständighet ch neutralitet inom de så kallade gränserna at r 4790; men den Luxemburgska frågan förbehölls idare underhandlingar. Konung Leopold begaf sig ill Belgien. Nu såg Konung Wilhelm, att det blef lyar, och fattade det förtyviflade beslut, att söka tereröfra Belgien. Perierska ministeren uppträdle nu i tid medlande, för att hindra en restauraion på vår gräns. Holland tillbakavisades; men selgien var likväl i fara. Då först uppsattes de 4 artiklarne, som afhöggo den hittills oafgjorda rågan om Luxemburg, i stället att lösa henne. .uxemburg tillades hvarken den ena eller den anra, utan delades. Den Wallonska delen skulle llhöra Belgien, den Tyska åter Holland, hvilket essutom skulle såsom ersättning få en del at Limurg. I de Belgiska kamrarne diskuterade man länge, m man skulle underkasta sig en sådan delning, m man skulle samtycka till de utmärkta delarnes fträdande och sålunda ingå på traktaten. Ställingen var hotande. Man sade till Belgierna: Holland har marcherat emot er; det kan åter gö1 det, det kan med våld laga irån er hvad J vären att med godo lemna det; gån in på traktaten, e fem makterna äro eder on borgen för utförant Detta afgjorde saken. Belgien underteckna? traktaten, men med hvem? Icke med Holland, jan med de fem makterna. Holland står således ed Belgien i intet kontraktsmässigt förhållande; olland har, till följe af denna traktat, ingenting t fordra. Belgien lofvade de fem makterna att träda vissa delar af Luxemburg och Limburg; de m makterna deremot lofvade att utverka Ant e3 vv